Immanuel Wilkins

Dela den här recensionen:

Den förhållandevis unge altsaxofonisten Immanuel Wilkins, 27 år fyllda, har gjort en kometkarriär sedan albumdebuten i eget namn för fyra år sedan. Då delade jag ut en Lira gillar för albumet Omega. New York Times gick så långt som att utse den till årets bästa jazzskiva 2020.

Immanuel Wilkins tredje fullängdare för anrika Blue Note är producerad av Meshell Ndegeocello, även hon nyligen aktuell med ett särdeles ambitiöst, James Baldwin-inspirerat album på samma etikett. Wilkins har ett liknande förhållande till det afroamerikanska ursprunget kontra ett gungfly-ostadigt USA av årgång 2024.

Ständigt sökande på det andliga och konstnärliga planet inspireras Wilkins här av ett sextio år gammalt rättsfall rörande polisbrutalitet, av buddistiska mantran, Jungs idé om det kollektivt omedvetna, av den pan-generationella minnesbanken, och av jazzens och bluesens rika historia. Wayne Shorter, John Coltrane, Kenny Garrett, Eric Dolphy och Ornette Coleman tillhör hans egen minnesbank och musikaliska DNA, men Wilkins går bredvid och utanför dessa.

Philly-killen Wilkins blickar in i samtiden och framtiden i en och samma utandning, och det är inte så att hans saxofon hela tiden intar den starkaste spotlighten. Han delar den gärna med kvinnliga gästvokalister som Cécile McLorin Salvant och skivaktuella, indiskt infärgande Ganavya.

Blues blood är målad med en lika polerad som opolerad palett som uppvisar nya lager för varje genomlyssning.