Benedicte Maurseth

Dela den här recensionen:

Varje norsk hardingspelman lär sig på olika vägar det traditionella och igenkännbara spelet med en rik äldre repertoar att specialisera sig på. Under sin lärogång, ofta med individuella läromästare, djupnar känslan för spelsättet och den specifika klangen i hardingspelet. Ett personligt förhållningssätt till musiken blir drivkraften framåt. Många nutida solospelmän är ofta framträdande personligheter som blir individualiserade i sitt hardingspel och går vidare i detta. Med en blick riktad både bakåt till traditionen och framåt mot ett hardingspel i utveckling och variation.

En av dessa är Benedicte Maurseth från Hardanger, musikaliskt djupt rotad i sitt hardingspel och samtidigt en mångsidig visionär. Hon ger nu ut sin andra soloskiva  efter att tidigare ha medverkat i många uppmärksammade engagemang och skivutgivningar med såväl spelmän som kvinnliga vokala profiler.

Sedan barndomen har felan varit hennes huvudsakliga instrument och hon har genom åren influerats av många bärare av regionala traditioner. Särskilt omtalad är hennes första lärare Knut Hamre, en pågående kreativ elev-mästarrelation som speglas i hennes uppmärksammade personliga bok Å vera ingenting. Den är skriven utifrån många  års samtal med honom som på djupet rör vid aspekter på musik, skapande och personliga drivkrafter.

Den nya skivan med Benedicte Maurseth har ett personligt urval av slåttar med ett tilltal som visar både bredden och djupet i hennes hardingspel. De flesta är traditionella slåttar, flera med känt upphov i 1700-1800-talen, som hon spelar så mjukt och långsamt att varje stråk blir detaljerat och innehållsrikt. Detta särskilt som hon också ger slåttarna sin personliga färgning och gärna gör dem långa och meditativa. Ett speciellt inslag i hennes urval är ett antal huldreslåttar, som de kallas efter huldran som i dåtidens folktro var en gestalt som kunde påverka spelmännen. En mytologisk kraft vilken tycks ha gett oss musik med sällsamt vackert innehåll.

Den avslutande gamla slåtten Bygdaråen har även den en mystiskt präglad hardingklang, den som följer genom hela inspelningen av denna verkligt tilltalande skiva. ”Nothing ever stands still”, skriver Benedicte Maurseth.