Koum Tara

Dela den här recensionen:

Den fransk-algeriska gruppen Koum Tara (”kom och se”) från Lyon fortsätter att utforska chaâbi-musiken (populärmusik från Algeriet, Marocko och Egypten) och dess poesi, från andalusisk musik, via 1930-talets casbah och genrens stora tolkare.

Pianisten och kompositören Karim Maurices grundrecept för Koum Taras musik är detsamma som på skivdebuten för sex år sedan. Chaâbins vemodiga, traditionella melodier blandas upp med jazz, moderna tongångar och en klassisk stråkkvartett. Sångaren och mandolaspelaren från första skivan, Sid Ahmed Belksier, har lämnat gruppen, men ersättaren Hamadou har en lika central roll i musiken som Belksier hade.

Baraaim el-louz (Mandelträdets knoppar) är som bäst när gruppen blandar lika delar chaâbi, tradition, jazz, dramatik och passion (som på Ana aandi qalb, Khayef Allah, Istihbar raml maya och den instrumentala, starkt filmiska Zidane). När de tar ett ytterligare steg in i traditionen blir det mer känslosamt, om möjligt vackrare. Men när de i stället ökar jazz-frekvensen förlorar musiken något av sin originalitet (exemplifierat av fusionjazz-solot på Cheh ya Qalbi).

Musikaliteten och inlevelsen är det dock inget fel på. Hamadous sång och mandolinspel, Maurices pianospel, den följsamma stråkkvartetten från orkestern La Camerata och de smattrande, orientaliska slagverken delar rikligt med sig av svällande rytmer och nordafrikansk lidelse. Det är en smittande egenskap hos chaâbin. Och hos Koum Tara.