Joan Peiró Aznar

Dela den här recensionen:

I ärlighetens namn är Joan Peiró Aznar ingen fantastisk sångare, men han fungerar helt okej ändå. Han kompenserar med ett fantastiskt gitarrspel och en fin känsla för vilka musiker man ska jobba med.

Han kallar sig musikalisk nomad och har plockat ihop musiker från många av de platser han rest i utanför Potries, Valencia, Spanien där vaggan stod 1989. Några inspirerande platser som han särskilt vill framhäva är Barcelona, Córdoba, Istanbul, Nairobi, Ramala, Buenos Aires och Göteborg (!).

Kan man höra allt detta i musiken? Själv kan jag nog inte det. Jag hör traditionell spansk dansmusik, arabisk lutmusik, lite jazz med latinamerikanskt avslappnat samba-stuk – men inte minsta tonfall som påminner om Håkan Hellström, Ulf Dageby eller Sten-Åke Cederhök …

Åren i Göteborg tillbringande han på ett världsmusikprogram vid Högskolan för Scen och Musik. Inriktningen var gitarr och arabisk luta. Ett utmärkt val. Det skulle också vara mitt förstahandsval om jag fått chansen. Aznar förvaltar både utbildningen och det nomadiska resandet bra på den här skivan. Men han borde låta någon annan sjunga. Lite trist att skriva det. Men antagligen skulle Liras läsare och lyssnare annars undra varför jag inte skrev det …