Justin Townes Earle

Dela den här recensionen:

Det har gått fyra år sedan sångaren och låtskrivaren Justin Townes Earle dog, 38 år gammal. En artist med en helt unik närvaro. Med en röst som skar igenom bruset från samtidens americana-barder. I perioder oerhört plågad. 

Under en skrivperiod som föregick hans album Kids in the street fick jag, efter hjälp av hans fru Jenn, ett långt samtal med Justin över telefon. Han var öppen, vänlig och frispråkig. I slutet av intervjun undrade jag varför The ghost of Virginia från hans första platta Yuma öppnades med en speldosa som vevade fram Internationalen. Han berättade om sin farfar som arbetade fackligt och om traditionen att varje nyfött Earle-barn begåvades med en speldosa med den internationella arbetarsången. Dagarna innan Stockholmsfestivalen Rolling Rootsy Revue sprang jag av en slump på en likadan dosa i en leksaksaffär i Gamla Stan. Efter konserten tog jag mod till mig och frågade hans turnémanager om han kunde tänka sig att överlämna den till Earle. Managern tog emot det lilla paketet, hejdade sig och sa: ”Häng med så får du lämna det själv.” Tog hissen upp till Champagnebaren där Justin Townes stod för sig själv och rökte en cigg. Han såg förvånad ut när jag överräckte det lilla paketet med speldosan, han öppnade, spelade en snutt av Internationalen och sprack upp i ett snett leende. ”Thanks, man!”, sa han och bjöd på en cigg. Så vi stod där en stund, rökte och blickade ut över Stockholm. 

Sen sa vi hej, jag tog hissen ner och han fortsatte sitt värv tills den där dagen i augusti 2020 då hans hjärta stannade av en för stor blandning fentanyl, alkohol och kokain. 

Nu har New West Records samlat ihop ett par tidigare outgivna låtar tillsammans med andra som man valt att kalla rariteter. Earles starka tolkning av Paul Simons Graceland. En akustisk version av Champagne Corolla, en avskalad tolkning av Fleetwood Macs Dreams samt John Prines Far from me är några av samlingsskivans höjdpunkter. Närvaro i högkoncentrat i nitton inspelningar som river upp såret och saknaden av en av hans generations starkaste singer-songwriters. 

I New Yorker skrev Amanda Petrusich en runa över honom strax efter hans död: “He had a punk-rock heart, and liked the fission of desolation and ecstasy, the sacred mixing with the profane”, eller på svenska: Han hade ett punkrock-hjärta, och gillade fissionen av förödelse och extas, det heligas uppblandning med det profana.