Wishamalii

Dela den här recensionen:

Finländske Kari Ikonen vet onekligen hur man ger musik en särprägel. Tidigare har han bland annat spelat engelska renässanssånger på Moog-synt i Quartet Ajaton, och när trion Wishamalii nu skivdebuterar används inte bara Moogen. Ikonen har lyckats stämma om flygeln till det mikrotonala skalsystemet maqam som används i arabisk musik, och plötsligt låter den som ett helt nytt instrument. 

Sångerskan och oudspelaren Nemat Battah har palestinsk-jordansk bakgrund, och hon och Ikonen har skrivit merparten av låtarna på skivan. Även de som är komponerade av andra görs dock i radikalt nya tolkningar, där inte minst syntens märkliga ljud är framträdande. Ibland spelas kraftfulla basgångar på pianot, som i titelspåret, eller unisona melodier på klaviatur och oud. Slagverkaren Abdissa Assefa bidrar också i högsta grad till de ofta intensiva stämningarna, med sina många klanger och rytmer som växlar mellan det luftigt och det pådrivande på instrument som cajón, riq, darbuka, diverse klockor och en nästan mullrande cymbal.

Ibland, som i Ya dirati, skapar Battahs laddade röst, en djupt morrande Moog och glesa, klirrande och rytande slagverk en närmast kuslig stämning. Andra gånger är låtarna betydligt mer rytmiska, men fortfarande ofta mörka. Wishamalii har verkligen skapat sin egen värld där element av både jazz och traditionell arabisk musik är framträdande men där helheten inte kan klassas som någotdera, och resultatet är makalöst bra.