Anouar Brahem

Dela den här recensionen:

Oudens store mästare Anouar Brahem återvänder med en ny skiva med nya medmusiker och nya utmaningar. Det är Brahems elfte skiva på ECM om jag räknat rätt och alla har varit träffsäkra och spännande (till exempel Le pas du chat noir och Blue maqams). Ofta har han varierat olika klangsammanhang där hans oud fått hitta sin ton bredvid ständigt nya lekkamrater. 

Nu är det cellisten Anja Lechner, kontrabasisten Dave Holland och pianisten Django Bates som assisterar Brahem. Det blir då ett mellanting mellan en jazzensemble och en kammarmusikensemble. Eftersom ingen percussionist deltar blir musiken mer flytande, inte så pulsstyrd, och melodistämman växlar ofta fram och tillbaka mellan musikerna. 

Det finns många ingredienser i musiken: spanska, jazziga, klassiska, arabiska etcetera. Om man vill vara lite elak kanske man kan säga att Anouar Brahem vid det här laget blivit ECM-ifierad, hans spel verkar inte längre ha så djupa rötter i hans tunisiska ursprung. Men i stället finns det en internationalism och solidaritetskänsla hos Brahem som också avspeglar sig i att skivtiteln är hämtad från den palestinske poeten Mahmoud Darwish profetiska diktrad från fyrtio år tillbaka i tiden: ”Where should the birds fly after the last sky?”