Stick In The Wheel

Dela den här recensionen:

Stick In The Wheels fjärde album har alla bitar man förväntar sig av ett arbetarklasspunkband från östra London. Den är en gjädjefull sågning av allt som är fel med världen i dag (men med ett Buster Keatonskt stenansikte). Framför en kuliss av global osäkerhet, korruption och politisk oro, levererat med ena foten i folktraditionen och den andra i punken.

Kvinnor överfaller rika handelsmän, osmaklig mat under fastan, följderna av en bilolycka, barnramsor omtänkta som dödshot, folk som upptäcks göra vad de inte borde göra. Det är några av skivans teman, framförda med storstadens tempo och mörker. Det är teman som i viss mån inte är främmande för traditionell folkmusik. Men det är definitivt inte av den pastorala sorten; titelspåret kommer från en 1400-talsberättelse om demonen Titivilus, som samlar misstag (albumtitelns ”pokes”) – stavningsfel, feluttal, missade stavelser – i en säck, som ska läsas upp på domens dag, innan vederbörande person skickas till helvetet.

Stick In The Wheel har ett skarpt öga för orättvisor och felaktigheter i samhället. De har tillräckligt med energi för att lysa upp en mindre storstad. Och i enlighet med punkens grundregler är de flesta sångerna imponerande korta.

Ian Carter spelar alla instrument: gitarrer, bas, dragspel, syntar, programmerade rytmer och slagverk (plus ständige gästen Siân Monaghan på trummor på halva skivan). Gitarren växlar från romantiskt mild till taggtrådsdistad och den blandas upp med drones, tunga rytmer och deras patenterade punkattityd som känns konstant fräsch, ständigt utmanande.

Och samtidigt med skiftande stilar. Från psych-folk och ballader, via recitation till music hall-tango och flamencovals.

Nicola Keareys röst kan vara utomjordiskt änglalik med påslagen autotuner, rå och provokativ i sin naturliga form – med sin tjocka cockney-accent – eller besitta en förrädisk ungflickssötma när så erfordras. Hon äger de personer sångerna handlar om. Hon kräver uppmärksamhet. Och får det. Varje gång.

Cd-omslaget är praktiskt taget fritt från information. Låttitlar. Vem spelar vad. Produktionsdetaljer. Det är allt. Musiken talar för sig själv.