På denna årets allra mörkaste dag tänder vi ett jazzljus och blickar bakåt mot året som gått – på de skivor som gjort mest avtryck i Liras värld. Den musik vi kallar för svensk folk- och rootsmusik har vi redan tagit oss an, här!
Men åter till jazzen, och ett 2022 som verkligen bjöd upp till dans när det gäller jazz på skiva. Listan på album vi hade kunnat lyfta fram här, men i stället valde andra, är jobbigt lång och det känns svårt med all denna musik som inte ens bevärdigas med en fotnot.
Så se därför inte den här listan som någon definitiv kanon, utan mer en frisinnad källa till nya och nygamla upptäckter och påminnelser, som i sin tur kan leda vidare till andra.
Men nu kör vi!
ÅRETS GENOMBROTT
Britta Virves: Juniper
(Heartcore Records)
Det låg onekligen i luften – den Estlandsfödda pianisten Britta Virves har dykt upp i allt fler sammanhang de senaste åren och när hon till slut samlade sig för en debutskiva i eget namn så var våra öron på helspänn. Understödd av basisten Jon Henriksson och trumslagaren Jonas Bäckman skapas här en modernt tidlös jazz i salig Esbjörn Svenssons efterföljd – jo, många har faktiskt dragit paralleller till denne mästare – och skivan Juniper (utgiven på Kurt Rosenwinkels etikett) letade sig som enda jazzskiva in på DN:s topp tio över årets bästa skivor.
ÅRETS NYKOMLING
Hannes Bennich: When losing a dream to reality
(Whirlwind Recordings)
Något av ett genombrott stod också saxofonisten Hannes Bennich för. Ursprungligen östgöte men det är i Malmö-Köpenhamn-regionen han letat sig fram de senaste åren, kanske mest framträdande som medlem i Kathrine Windfeld Sextet. Och liksom med nyssnämnda Britta Virves – som spelar piano här i hans egen kvartett – är det ett utländskt bolag som fått upp ögonen för honom, och det var således brittiska Whirlwind Recordings som i höstas gav ut Bennichs djupt imponerande debutalbum. I januari och februari är det äntligen dags för några releasespelningar på svensk mark – inte att missa!
ÅRETS SOLO
Esbjörn Svensson: Home.s
(Act Music + Vison)
Lättaste kategorin i år – för vad skulle kunna bräcka en plötsligt upptäckt, aldrig tidigare utgiven, inte ens av någon hörd, inspelning med Esbjörn Svensson ensam vid pianot, tillkommen kort tid innan så hastigt rycktes bort från oss i den där förbenade dykolyckan? När jag lyssnar nu, igen, är det som att allt stannar upp. Nackhåret reser sig. Julhetsen trycks undan. Ja, det är vackert det här.
ÅRETS VOKALJAZZ
Lovisa Jennervall: Between you and me
(Prophone Records)
Det är alltid tuff konkurrens i den här kategorin, men i år har det varit nästan galet, med skivor av artister som (och nu blir det lite rabblande): Sara Aldén med urstarka minialbumet A room of one’s own, Alicia Lindberg med Before you go (båda goda kandidater också till årets nykomling), tungviktarna Lina Nyberg Band med Anniverse, Vivian Buczeks skiva Roots, Elisabeth Melanders fina Notes from within, Johanna Linnea Jakobssons pigga Alone together, Matilda Schyborgers Thoughts on thoughts och Iris Bergcrantzs Olle Adolphson-tolkningar på Trasighet och fransar.
Med flera!
Och det är inte utan risk för viss tjatighet som vi, efter att förra året ha lyft fram Ellas Kapell, nu väljer ut den kvartettens sångerska Lovisa Jennervall också i år, men nu i eget namn. Men Between you and me tar ju hennes uttryck både ett steg längre och djupare och som Liras recensent uttryckte det: ”nu lyser hennes stjärna ännu starkare på jazzhimlen, snart står hon i frontledet, otvetydigt kommer det att bli så.”
ÅRETS POP
Josefine Lindstrand: Mirages by the lake
(O-Tone Music)
Så till en kategori som verkligen vuxit till sig ordentligt sista året – något av ett fenomen som kanske inte är direkt nytt men blivit mer självklart i takt med att jazzen öppnat sig mot andra uttryck. Vad det borde kallas vet vi inte riktigt, men vi syftar på modern, snygg, svängig popmusik skapad av artister grundade i jazzen.
Och vilken som helst av följande skivor hade faktiskt kunnat trona högst på den här listan: Dearest Sisters utsökta debut Collective heart (på tunga tyska Act), Felisia Westbergs obändigt spännande, sökande Himlavandrare, Sisters of Inventions Sisterhood eller Malmöbaserade We Floats tredje album Let go.
Men i slutändan föll valet på något av en veteran i gebitet, Josefine Lindstrand, vars mångskiftande Mirages by the lake från alldeles i början av året innebar något av en nystart för henne och som vi med förtjusning återkommit till regelbundet sedan dess.
ÅRETS FOLKJAZZ
Fredrik Kronkvist: The Swedish songbook
(Connective Records)
Här stod det mellan tre skivor av sinsemellan gravt skiftande karaktär. Vi hade Oknytts murrigt folkvise-bottnade jazz på skivan Något om en björk. Vi hade Svenska Folkjazzkvartettens ystert virvlande frontalattack på svensk spelmansmusik med titeln/innehållsförteckningen Folkjazz anfaller.
Men vi kunde till slut inte motstå det precisa drivet i saxofonisten Fredrik Kronkvists take på den svenska låtskatten i The Swedish songbook, hur oförfärat och med glödgande energi han och bandet tar sig an tidigare i jazzformat odödliggjorda alster som Visa från Utanmyra och Ack Värmeland du sköna.
ÅRETS SVÄNGGÄNG
Hederosgruppen: Ståplats
(Hoob Records)
Så till årets jultomte på omslaget till Liras vinternummer – för 2022 var på flera vis Martin Hederos år, från framgångarna med musiken i Tunna blå linjen till de egna Satie-tolkningarna och ”jazzletandet” med Nina Persson med mera. Och så den egna Hederosgruppen då! Där han sin vana trogen generöst delar på utrymmet med övriga bandmedlemmar: Konrad Agnas på trummor, Josef Kallerdahl på bas, Emil Strandberg på trumpet och Andreas Sjögren på träblås. Brokigt, stökigt och finstämt omvartannat.
ÅRETS STORBAND
Elaria Orchestra: Ikigai
(Tengtones)
Storbandsformatet lever (om nu någon trodde annorlunda) och institutioner som Bohuslän Big Band och Norrbotten Big Band utmanas av ständigt nya konstellationer. En av dem är relativt nystartade Elaria Orchestra, grundad 2018 av flöjtisten och altsaxofonisten Lina Lövstrand och dirigenten Erika Hammarberg. Ikigai här är deras första skiva och imponerar med idel nyskrivet material (det mesta av Hammarberg) och sexton ypperliga instrumentalister.
ÅRETS ELEGANS
Agnas Flaten Ståhl Texas: All slow dream gone
(Moserobie)
Ta kategorinamnet med en viss nypa salt, men nog präglas den här skivan av en lika stram som varmt pulserande elegans just. Lyssnaren rycks omedelbart bort från den grå vardagen till någon ombonad källarlokal där bandet skapar sällsam magi av toner och rytmer. Och hur kan det bli annat med detta dream team av eleganter: Per Texas Johansson på klarinett, Mattias Ståhl på vibrafon, Konrad Agnas på trummor och Ingebrigt Håker Flaten på kontrabas.
Närmsta utmanare i kategorin? Carl Bagges Visitor och Fredrik Lindborg Trios Riedel.
ÅRETS CROSSOVER
Rebecka Törnqvist: Memo
(Moule Recordings)
Samarbetet mellan Rebecka Törnqvist och producenten och multi-instrumentalisten Johan Lindström inleddes redan på förra skivan, och nu betonas den senares närvaro lite tydligare med ett ”with Johan Lindström” på omslaget. Tydligt att de funnit varandra i detta egensinniga landskap av udda klanger, rytmer och atmosfärer. Filmiskt och lite spöklikt och högst fängslande.
ÅRETS FAR OUT
Torbjörn Zetterberg: Opinions
(Corbett vs Dempsey)
Och när vi ändå befinner oss lite ”out there” … Torbjörn Zetterberg har alltid lika konsekvent som oförutsägbart gått sina helt egna vägar genom musiken, och genom livet kanske, så när han presenterar en ny soloskiva är väl det enda förutsägbara att man kommer att bli överraskad. Och det gång på gång. Från elektronisk (och hypnotisk) minimalism via samplingar av Greta Thunberg och finstämd singer-songwriter-pop till den mest skeva tolkning av Taubes Brevet från Lillan du hört. Är det jazz? Han ställer faktiskt själv frågan åt oss i skivtexten. ”Om du vet svaret, berätta gärna för mig. Själv hör jag bara musik”.
ÅRETS COOLASTE
Koma Saxo: Koma west
(We Jazz)
Ja ja, vi vet, ”cool” är ett livsfarligt begrepp att använda – det blir lätt lite töntigt och kan dessutom leda fel i tanken till gamla versioner av cool, men det vilar verkligen en brittisk eller om det kanske snarare är en Berlinsk samtida coolness över det här projektet. Och det på ett fantastiskt vis. Basisten med mera Petter Eldh ligger bakom och utöver grundkvintetten med Christian Lillinger på trummor och saxofonväggen Otis Sandsjö, Jonas Kullhammar och Mikko Innanen har på den här skivan även bland andra vokalisten Sofia Jernberg och pianisten Kit Downes bjudits in. Och det är ständigt hänförande lyssning, snyggt, rått och rytmiskt.
ÅRETS EPISKA
Jacob Karlzon: Wanderlust
(Warner)
Pianisten Jacob Karlzons nyaste alster präglas av globetrotter-vibbar och snajdig modernitet och en vilja att hela tiden sträva vidare, uppåt, framåt. En jazz med mycket rymd, driv och energi, skapad för stora rum men utan att förlora i närhet och intimitet. Allt förstärkt av smakfull elektronik och en maffigt ljud.
ÅRETS FRI- OCH SAMSPEL
Sol Sol: What year is it? (Sail Cabin Records)
Äh, tänk inte så mycket på kategorin, den är ärligt talat mest ett svepskäl att få lyfta fram kvartetten Sol Sols nya, andra alster. Oavbrutet fascinerande musik som ständigt söker nya former, hittar nya spår, gör in- och utfall. Pendlar och balanserar mellan det knåpigt svåra och det avväpnande direkta. Vi hör Elin Forkelid på saxofon, David Stackenäs på gitarr, Anna Lund på trummor och Mauritz Agnas på bas. Mottävlare i kategorin skulle för övrigt den sistnämndas brödrakvartett Agnas Bros vara med fina skivan Fyra.
ÅRETS BLÅSNING
Tobias Wiklund: Silver needle
(Stunt)
Kornettisten Tobias Wiklund står med ena benet på svensk och det andra på dansk mark – den här skivan nominerades faktiskt till en dansk grammis i höstas. Han står även med ena benet stadigt förankrad i historien, ända bak till Louis Armstrong, men det andra lika stadigt i nuet. Med sin dansk-svenska kvartett skapar han här en varm, mustig jazz som flyger högt över det tids- och epokbundna. Och som Liras recensent skrev om Silver needle: ”full med detaljer att upptäcka, en platta med underfundig humor, allvar och vemod”.
I konkurrens med bland andra Klas Toressons Fundamentals, Linnea Jonssons Fragments of spring och Örjan Hultén Orions Shifting ground.
ÅRETS DRAMATIK
Martin Küchen: Utopia
(Thanatosis)
Årets i särklass mest gripande musik, lika nervig som vacker – och ful. ”Någon kan tycka att detta är svår musik, men den är också mycket enkel”, skrev Liras recensent. Martin Küchen agerar här ensam men i olika lager, på tenor- och altsaxofon men också en indisk tanpura (sitar-liknande) och olika ljudeffekter. Avstampet och omslaget är ett fotografi från 1914, ominöst, sepiatonat, ett vardagsögonblick ur historien som får en obehaglig tyngd. ”En mörk dåtid frammanas och musiken brummar och skrapar i ett obarmhärtigt brus” skriver Liras recensent vidare och pekar samtidigt på den ofrånkomliga parallellen till vidrigheterna i dagens Ukraina.
Musik att fängslas helt av.
ÅRETS MEST SPRUDLANDE
Mappe3: Mappe3 + jazz = <3
(Varva Records and Music)
Vi slutar med något betydligt mer uppåtriktat. En sån där skiva som bara dyker upp från ingenstans och öser på, högst egensinnigt och oförfärat, som den självklaraste saken i världen. Typ så? Det hade kunnit vara Andy Yeos charmigt tv-spels- och sydostasiastiskt inspirerade Haw Par Villa, men vi väljer att lyfta fram den i Göteborg baserade trion Mappe3 med Martin Jäderberg på saxofon och kompositioner, Maria Dahlin på trummor och Nils Kristensson på kontrabas. Allt känns otroligt spontant och i stunden och som lyssnare föses man bryskt in i musikens fålla eller om det är en boxningsring där det bara är att hålla koll på fotarbetet och följa med i matchen. Häftig lyssning!
Texter: Patrik Lindgren, redaktör Lira
OBS: Missa inte motsvarande sammanställning på temat svensk folk- och rootsmusik!
Vill du hänga med i allt som händer även 2023? Ge dig själv en Lira-prenumeration i nyårspresent! Läs mer här!
