Budet om Nannie Porres bortgång kom sent igår kväll och bekräftades i dag av hennes son Peter Smoliansky för Jazzradion i Sveriges Radio.
Nannie Porres växte upp i Stockholm med engelsk mamma och fiolspelande lettisk pappa. Hon inledde sin karriär med en rad sångtävlingar på 1950-talet och var sedan med att bilda bandet Jazz Club ’57, ”min musikaliska familj” som hon kallade det, med bland andra pianisten Claes-Göran Fagerstedt och tenorsaxofonisten Bernt Rosengren.
Hon gav senare ut en rad i album i eget namn, först ut 1971 års I thought about you som inleds med en svängigt blues-latin-jazzig Maggie’s farm. Albumet Närbild från 1976 innebar ett skifte till sång på svenska (bland annat en klassisk tolkning av Barbro Hörbergs Med ögon känsliga för grönt) och belönades med Orkesterjournalens utmärkelse Gyllene skivan – det var hon den första kvinna att lyckas med.
Hennes uttryck var brett – visa, blues, latinamerikanskt – med jazzen som en ständig resonansbotten.
Ibland kunde det kännas som att hon stod lite vid sidan om – ofta refererad till och beundrad av många, men var själv lågmäld och kanske lite undandragen och pressklippen om henne från senare decennier är få – många trodde nog att hon slutat med musiken långt innan hon verkligen gjorde det.
”Uppträder man inte i Stockholm eller medverkar i tv tror människor att man lagt av, säger hon”, sa hon i en intervju i Dagens Nyheter i samband med 60-årsdagen 1999.
Mellan henne och den mer självklart stjärnstrålande Monica Zetterlund tycks ha rått ett slags vänskaplig rivalitet – i ovannämnda intervju återges ett roligt meningsutbyte dem emellan, där Nannie kommenterar Monica Z:s uppdykande på jazzscenen på slutet av 1950-talet.
”Jaha, och vad hände”, säger Nannie Porres. ”Monica Z fick förstås all publicitet.”
Vilket den senare över telefon kvickt dementerar:
”Den enda svenska sångerska som kan sjunga blues är Nannie. Det var hon som fick all press. Så var det. Så bry dig inte om vad Nannie säger.”
Nannie Porres fick en rad utmärkelser genom åren. Monica Zetterlund-stipendiet givetvis, 2013, med bland annat motiveringen ”Mörk, lockande, innerlig och kittlande, sprungen ur jazzens innersta väsen. Den är basen, ärligheten, det nakna och det oförställda.”
2021 fick hon priset till Lasse Werners minne där motiveringen var än mustigare och med en blinkning till Monica Z just (minns Tage Danielssons träffande beskrivning ”ett lingonris som satts i cocktailglas”):
”En röst som är som en malörtskvist i ett glas Guinness – tappat direkt på bryggeriet. Med en bräm av mjukt krämigt skum! Den är som sprungen ur jazzens innersta väsen. I en tradition av Billie Holiday och Sarah Vaughan. Mörk, lockande, mjuk, innerlig, kittlande – där malörten och beskan gör att vi hela tiden lyssnar intensivt.”
2016 fick hon också Svensk Jazz hederspris för livslång insats inom jazzmusiken:
”Nannie Porres har sedan slutet av 50-talet varit en av vårt lands främsta jazzsångerskor. Med sin varma altröst har hon oefterhärmligt tolkat The American Songbook men också gjort egna interpretationer av delar av den svenska visskatten såväl live som på skiva. Nannie Porres har inspirerat och varit en förebild för många efterkommande musiker och sångare och är väl en av få som kan kallas en svensk jazzklenod? Originell utan att söka det sökta, självklar utan att för den skull bli banal.”
Nannie Porres blev 85 år.
Patrik Lindgren
