Tidigare i dag den 9 april nåddes vi av den trista nyheten att spelmannen Pelle Lindström från Leksand gått bort, vid 74 års ålder. Munspelaren som var sin egen genre i gränslandet mellan blues och traditionell svensk folkmusik.
Hans klassiska album Pelle Lindström, munspelman som gavs ut på Giga 1983 kvalade in på plats 80 på Liras lista över tidernas viktigaste svenska folkmusikskivor med sin mix av polskor, Taube och traditionell blues. (Högre upp på listan hördes han även på Urban Turbans självbetitlade skiva (plats 69) och Kebnekaises album II (plats 11).)
1998 porträtterades han i Lira av dåvarande redaktören Reidar Sjödén, en artikel och intervju som undertecknad måste säga hör till det allra finaste jag läst i Liras 30-åriga historia. Texten må ha 25 år på nacken men känns lika högaktuell (och bra!) nu som då.
Så här har vi glädjen att återpublicera texten om en då 49-årige ”smedättling från Leksand som sjunger som Clint Eastwood ser ut”, en ”munspelman av guds nåde” och en särdeles klok man som ogillar begrepp som ”ungdomskultur”, myten om ”konstnärliga anlag” och menade att den stora konsten alltid skapades skapades i de små orterna:
– Folk har ofta för sig att det sker i metropolerna. Det är precis tvärtom. Allt nytt skapas i provinserna, sen säljs det på marknadsplatserna – i storstäderna. Så har det alltid varit. Där det finns en tradition av att umgås musikaliskt märks också den största öppenheten. Där får man responsen. Stockholm är efterblivet i jämförelse med Emmaboda, Hultsfred, Orsa …
Håll till godo – här följer hela det femtontusen tecken långa reportaget från 1988:
Livet är en svinblink. Det gäller att välja rätt, spela för att glömma att man finns till. Lira har träffat munspelmannen Pelle Lindström, som drömmer om att blåsa liv i Dan Andersson.
av Reidar Sjödén
När Per Lindström skrovlande sjunger Folsom Prison Blues, en oktav under Johnny Cashs originalversion, styvnar luddet i korsryggen. I Kalifornien sitter unga musikdiggare och kliar sina svålar. De undrar om svenskarna driver med farbror Cash, och hela Förenta Staterna. Man har aldrig hört något liknande.
Röstmullret föranleder ett närmast terapeutiskt chattande på webben. Att svensken kompas av en osannolik bröt av vevliror, fuzzpedaler, vildvuxna säckpipare och plutande fiolbrudar gör inte saken begripligare.
Men oj, vilket sväng!
Klart jänkarna blir rådvilla.
Och tjusade. De har lyssnat till Urban Turban, ett av många band vars mesta gemensamma nämnare heter Per ”Pelle” Lindström – 49-årig smedättling från Leksand som sjunger som Clint Eastwood ser ut, en outtröttlig gryningsgrowler på spelmansstämmorna; sist i säng, först upp, munspelman av guds nåde. En gång i tiden medlem i Kebnekaise, som först av alla spelade svensk folkrock, numera eftertraktad som frontsångare i flera nordiska band.
I realskolan blev det dock bara ”B” i sångbetyg.
– Tja, jag har alltid låtit så här. Efter vad jag minns så var det aldrig ens fråga om nåt målbrott för min del. Raspandet passade inte alla.
– Men blir jag alltför hes masserar jag bara en fläck mellan stortån och pektån – så här!
Lira träffar denne färgstarke och akupressurkunnige musikant över en balja kaffe på Siljan Konditori i Leksand. Härinne hörs stockholmsdamerna ljudligt planera eftermiddagens påsklovsbak ”i den myysiiiga öppna spiiisen”, alltmedan självaste Lasse Kronér till lokalbefolkningens ohöljda förtjusning
syns sitta i ett hörn, spanande efter informationssamhällets senaste IQ-fynd – Hjalle och Heavy.
Leksand är en skärningspunkt. Här möts högt och lågt. Grevinna och dräng. Dumt och klokt. Du och bror. Nu och då. Det är just på sådana här platser som Konsten skapas, hävdar Pelle.
– Folk har ofta för sig att det sker i metropolerna. Det är precis tvärtom. Allt nytt skapas i provinserna, sen säljs det på marknadsplatserna – i storstäderna. Så har det alltid varit.
– Där det finns en tradition av att umgås musikaliskt märks också den största öppenheten. Där får man responsen. Stockholm är efterblivet i jämförelse med Emmaboda, Hultsfred, Orsa …
Vårt fikande avbryts tillfälligt av att en ung musiker från trakten dyker upp. Almanackor halas fram. Repetitionstider koordineras. ”Nä, det går inte – då är jag i Bergen. Hmm. Men den helgen kanske …”
Lindström är bokad. Tiden upptas av allt från större jobb på jazz-och bluesfestivaler utomlands, till fredagsröj på ortspuben (nyss debuterade han även som dj – på ”vinyldisco” i Gävle!). Pelle ingår för närvarande i nio olika konstellationer. Minst. Kanske är det fler? Två-tre spelningar i veckan blir det i alla fall. Cirka 150 gig om året. Det klarar han sig på.
– Låg hyra är en förutsättning. Och att man inte är inställd på att äga en massa grejer.
Konditoriet ligger ett stenkast från Österdalälven, som med ett pampigt snitt klyver köpingen. I centralorten bor 7 000 invånare. Tvärtemot all befolkningsmässig logik håller sig ishockeylaget kvar i Elitserien år efter år. Traktens bredbenta hockeyspelare är nämligen inget man flyttar på i första taget! Ej heller de långrockade fiolspelmännen. Uppriktig kärlek till musik såväl som till idrott (åtminstone innan laget döptes om till ”Stars”) har format en råstark segervisshet.
I år fyller spelmanslaget femtio. Pelle är en självklar gäst på jubileumsskivan. Han blev särskilt tillfrågad om han ville göra ett eget spår. Egentligen behöver inte spelmännen be någon om något – men Pelle är ju Pelle. En egen tradition i traditionen. Rootsprofet på hembygdsgården.
Vårt möte äger rum samma dag som Dagens Nyheter för andra gången på kort tid porträtterar hans far; Rune Lindström. Han var det konstnärliga universalgeniet personifierat: Pjäsförfattaren, DN-tecknaren, Teologen, Deckarpennan, Krogpoeten, Filmskådisen, Riksmasen …
Varför dyker han plötsligt upp i spalterna? Ett tecken? Det känns så. I sommar återvänder Pelle nämligen till fadershuset, då han i rollen som Gammel Jerk debuterar i pappans riksbekanta spel om ”den väg som till himla bär”. Det blir något annat än bluesvräk på rökiga klubbar! Fadern spelade fram till sin död 1973 själv en av huvudrollerna i Himlaspelet.
– Jag känner ingen press på mig att folk ska jämföra mig med farsan. Kul att vara skådis! Dessutom kan jag gå hem och fika mellan akterna, jag bor ju 100 meter från” gropen”.
”Hem”, det är Fiskgården, en nätt timmerskans från 1600-talet med järnbeslag, falurött och handklyven pärt under takteglet. Ena änden av tomten vetter ned mot Sammilsdalsgropen, där ”historien om envar” spelats i mitten av juli ända sedan 1940-talet.
På Fiskgården bodde Rune (ej musiker, men dånande bassångare i Nedansiljans manskör!) och Ingrid med fyra grabbar, Pelle yngst. På tunet inträffade märkliga saker. Här nattjammade till exempel Quincy Jones orkester efter ett gig i folkparken. Här kunde saxofonisten Harold Jeffta från Kapstaden höras åkalla Charlie Parkers ande frampå morgonkulan. Här satt storspelmän från Älvdalen på farstubänken och gned. Gården fungerade som ett kulturellt epicentrum för mången mäktig jordbävning.
– Visst var det liv och rörelse runt pappa. Vi ungar fick alltid vara med. Det blev ett naturligt tillstånd. Man ”insöp” tills man somnade.
Nu är Pelle husbonde sedan 1976. Efter tio hektiska år i Stockholm, där typograf- och tecknarutbildning varvades med medlemsskap i bland annat Kebnekaise, flyttade han hem. Han har aldrig ångrat sig. Vardagen delar han sedan länge med sambon Eva och hennes två döttrar. I familjen ingår också ett par långpälsade katter (”vi är inga hundmänniskor”) som kelet stryker sig mot allt och alla.
Det är lätt att börja mumla något om ”konstnärliga anlag” under ett snack med Lindström. Men då ges snabba besked:
– Mumbo jumbo! Sånt ekar 1930-tal och skallmätning. Jag vägrar tro på att nån liten krumelur i pappas pung skulle avgöra ens öde! Alla föds musikaliska och konstnärliga. Sen handlar det om i vilken utsträckning man får fortsätta vara det. Om man tillåts delta när vuxna har kul. Barn gör ju ingen skillnad på bra eller dåligt: svänger det så svänger det. Dom har ett inbyggt musikintresse som existerar bara för sin egen skull. Det måste inte alls ”leda vidare” eller ”bli nåt av”. Rädsla för musik är en av många dumheter man förvärvar i livet!
– Jag brukar dela in livsbanan i fyra faser: barndomen, ungdomen, fördomen och ålderdomen.
I det lindströmska köket står ett piano. En loppisgitarr lutar sig mot en sprängfylld bokhylla i vardagsrummet. Oljemålningar trängs med kurbitsar. I hallen ligger tjugofyra munspel packade i en väska.
Faderns skrivplats är numera Pelles. Här sitter han ofta och läser, filosoferar och lägger ihop. Därför, märker man, blir alla klyftigt förberedda frågor omgående långt mindre intressanta än alla förklaringar man får – på helt andra saker. Religion, konst, arbetslöshet, sex, norsk calypso – allt hänger ihop i denna hänryckande världsbild. I ena stunden är man i New Orleans, i nästa stund på Konsum:
– När Carl Bildt säger sig representera det ”progressiva” och ”nya och fräscha” i samhället, det som ”unga i dag är intresserade av” i stället för ”den gamla dammiga socialismen” – då brukar jag tänka på att jag har förstahandsinformation direkt från morfars far som var med och startade Sveriges första fackförening. Han var polare med Joel Hillström – Joe Hill. Strejkrätt, ATP – herregud, det var ju alldeles nyss! Snacka om genomgripande förändringar. Man får liksom perspektiv på begreppet ”progressivitet”.
Egentligen har det inte hänt någonting nytt sedan dess. Livet är en svinblink!
Pelle gillar heller inte ordet ”ungdomskultur”.
– Det befäster nåt slags apartheidtänkande mellan generationerna. Det finns bara en kultur en gemensam. Unga rycks loss ur ett sammanhang. Görs till konsumentgrupp.
Vad kan man göra då? Jo, spela för livet. Faktiskt! I dag, då somliga menar att det bara är skinnskallehögern som musicerar
politiskt, är Lindströms misson ett blåglödgat bevis på motsatsen. För Pelle tror fortfarande på musikens sprängkraft, betraktar den alltjämt som en fundamental samtalsform som kan förena de mest skilda erfarenheter i en livsbejakande
anda. Men i hans fall handlar det inte om omvälvande djupsinnigheter, utbasunerade i text och musik.
– Den som ”menar på” gör lätt publiken svettig på fel ställen – som farsan sa. Folk blir generade! Det ligger nåt i det.
Att låta själen surfa på känslan i musiken är mer Pelles melodi. Musiken är inget medel, utan ett mål i sig. ”Innerlighet” är väl inte direkt något omdiskuterat ämne under repetitionerna. Ändå är det just detta som allt går ut på. Alla vet när det ”bär ut på vingarna”, som danske musikern/filosofen Peter Bastian, en av Pelles husgudar, uttrycker saken. Egenkomponerade munspelstrudelutter på kammarn eller bluesklassiker med storband i ryggen spelar mindre roll. Svänger det så svänger det! Som sagt.
– Jag slutar aldrig förundras över hur nära man kan komma andra genom musik. Kalla det trans, andlighet, extas – vad som helst – det liknar inte något annat.
Han har spelat för hårdrockare som häpet befunnit sig insugna in det enkelt gungande stuket i en gammal cakewalk. Broar byggs i nuet, såväl som bakåt – till nyss levande musiker. Nyfikenheten frilägger rotsystemen. Jaså, är det där det riffet kommer ifrån. Fränt!
Pelle har fått kommunpolitiker som normalt inte pratar med varandra att dansa sig dyblöta tillsammans. Det låter simpelt – men betänker man att just dessa människor utformar våra vardagar blir perspektivet något annorlunda.
Blues, och all musik för den delen, är med andra ord inte människan given enbart för att serveras ihop med starkbärs. Avspänt umgänge är viktigt, men den dimensionen allena räcker inte för Lindström. På väggen bakom skrivplatsen har han spikat upp sitt favoritcitat – av Victor Jara: ”Sången är som en rännsnara med vilken vi antingen kan förena eller strypa våra känslor. Det finns inget annat alternativ. Sångare som mödosamt eftersträvar personlig ära, som begagnar sig av oskuld och renhet, kommer aldrig att förstå att sången är lik vattnet som sköljer stenarna, elden som förenar oss, och att den lever inom oss för att göra oss till bättre människor”.
Pelle har en uppsjö referenser som han hänvisar till: Pers Erik, brodern Anders; konstnär och etnograf, Robert Johnson, Blank Anders, yngre spelkompisar – och mamma Ingrid, 82.
– Morsan hade skivor med Willie Dixon. Vi sjöng låtarna ihop. Inget konstigt med det. Det var den tidens dansmusik.
– Sen kom ju Paul Anka, Pat Boone och Fabian och förstörde alltihop. Det kändes som maffian tog över. Chuck Berry dränktes i socker.
Farfar Anton, hos vilken Pelle var sommarbarn, utgör ett kapitel för sig. Han var brukssmed, en livsglad spelevink; ”puckelryggig och enögd”. Av honom fick Pelle sitt första munspel. Då var han fem. Farfar brukade ofta kvista upp från hemmet i Västanfors i Västmanland till familjen i Leksand. Femton mil. På moped.
– Farfar är spelmansförebilden. Han lirade fiol, var trumslagare i mässingsorkestern på bruket, och hade egen restaurangtrio. Dessutom spelade han piano på stumfilmsbiografen. Brukspatron ville ”sponsra” honom med en musikutbildning. Men farfar ångrade sig i sista minuten. Han ville inte göra den klassresa som han insåg att förväntningarna ovanifrån krävde av honom, berättar Pelle.
Anton lärde sonsonen Johan på snippen, Flickan i Havanna och annat behändigt.
– Munspelet, till skillnad från fiolen, var ett utpräglat smedinstrument som gick att traktera även om händerna fått stryk. På sätt och vis är det mitt släktinstrument.
Själv spelade farfadern helst ”glad musik”; polketter och schottisar. Det lindrade efter hårda arbetsdagar.
– En gång när farfar hörde Anders Rosén spela västerdalspolskor i moll på farsans veranda sa han: ”Hoppas aldrig Pelle spelar så där … ”
Pelles första grupp hemma i Leksand på 1960-talet hette Hamlet & The Shakespears (bland annat med Peder Åkerlund på bas, som sedermera hamnade i Sjumilakvartetten ihop med Pelle, Ale Möller och Simon Simonsson). Rhythm & blues-influerad rock var det som gällde. Stones-låtar och annat ledde vidare till de djupa källorna: Sonny Boy Williamson, Memphis Slim, Bo Diddley med flera. Sonny Boys munspelsidiom lät sig utan vidare inympas i Pelles Johan på Snippen-tradition.
1969 var Pelle med och vann Sveriges Radios sista popbandstävling med soulpopgruppen Ad Libs. I Kebnekaise, som existerade mellan 1971 och 1978 och var ett av proggrörelsens flaggskepp, deltog han i kompromisslösa, elförstärkta seglatser in i rotmusikens laguner. LP-skivorna kunde ofta innehålla två-tre spår per sida.
– Vi repade väl fyra gånger under de fem år jag var med. Det fanns nyväckta folkmusikivrare som rynkade på näsan åt det vi gjorde. Men äldre spelmän gillade ofta stuket. Pers Erik ”godkände” till exempel vår version av hans Låt till far.
När yngre bandmedlemmar ville börja ”spela som Genesis” fann Pelle det för gott att göra något annat. Ett tag försörjde han sig som typograf och originalare. Trots farfaderns aversion gentemot mollpolskor så gillar Pelle den mesta spelmansmusiken. Han spelade själv en gång fiol i kommunala musikskolan (”mest trökiga bitar”) och läste noter – något som han i dag inte använder sig av, utpräglad gehörsspelare som han blivit efter alla års lyssnande. Ibland plockar han dock upp fiolen hemmavid, även om han inte tycker att han ”har så mycket att tillföra”.
På scen trivs han, men inte ensam.
– Nej, det måste till två för att det ska ”musicera”, tycker jag. När det spänner mellan poler blir det intressantare.
Pelles enda platta i eget namn kom 1983; Pelle Lindström, munspelman (Giga), där bland andra Kebnekaise-kollegan och gitarristen Kenny Håkansson medverkar tillsammans med före detta FFF-generalen [Falun Folkmusik Festival, reds anm] Magnus Bäckström på fiol. Dags igen för en soloutflykt? Kanske. Först i tur att ”plattas till” står dock Stadshuskvartetten, där Pelle tillsammans med fiolspelaren Lasse Björk från Leksand, Orsasonen Putte Snitt på gitarr och Peder Åkerlund spelar något som går under benämningen ”trad-folk i full frihet”.
Pelle skulle gärna också vilja sjunga in Dan Andersson på skiva. Det är något av en dröm. Andersson dog ung; 32 år gammal. Hans livsmotto ”jag spelar för att glömma att jag själv finns till ”är något som Lindström ödmjukt insett bråddjupet i.
– Det är dags att unga får höra hans oerhörda grejer, hans Svarta Ballader. Inget ont om Gunde Johansson, men Dan Andersson har av någon anledning mest sjungits för pensionärer på ålderdomshem. Det tycker jag är snett. [reds anm: sju år senare gav Sofia Karlsson ut sin epokgörande Svarta ballader.]
För något år sedan sökte Pelle ett stipendium för att under en tid ”slippa turnera med skåpmat” och på heltid kunna få ägna sig åt projektet. Han fick nobben. ”Stipendier ges inte till förstagångssökare”, hette det …
En annan dröm är att åka till Amerika. Där har han aldrig varit, sin bluesiga gärning till trots. Helst New Orleans, Mardi Gras-festivalerna. Gärna ihop med gode vännen och själsfränden Peter Carlsson. (Risken är väl bara att lokalbefolkningen inte låter dem åka hem igen!).
– Vore kul att höra när alla olika ”stammar” försöker spela skjortan av varandra. Kan tänka mig att det är som när malungsindianerna träffar en flock från Orsa på stämmorna här hemma och trissandet börjar.
När Pelle Lindström blir trött på musik och turnerande, vad gör han då?
– Fastar i två veckor! Eller så tar jag metspöt och beger mig ut på ”floden”. Då kommer inspirationen tillbaka. Men nu var det ett tag sen. Lusten står liksom påslagen.
Först publicerat i Lira #3 1998. Du vet väl att som prenumerant har du tillgång till vårt arkiv digitalt? I dagsläget alla tidningar sedan 2008, men det kommer att byggas ut successivt. Alla tidningar sedan starten 1994 finns också att beställa som lösnummer.
