Årets Folk- och Världsmusikgala är över – en vecka av seminarier, konserter, mässa, mingel och fest. Kanske var detta det bästa arrangemanget hittills? Många menade i alla fall så i vimlet på den avslutande efterfesten på det för aftonen förenade Stallet och Musikaliska i Stockholm.
För låt oss vara ärliga – galan uppfinns ju i viss mån på nytt varje år beroende vem som tagit över arrangörskaveln, och det har sedan starten i just Stockholm år 2010 funnits både toppar och dalar vad gäller såväl själva galaföreställningen som kringarrangemang i form av mässor och seminarieprogram.
Redan den officiella förfesten på Nalen i fredags (läs Rasmus Klockljungs recension här) var en sådan hejdundrande succé – med 600-700 glada besökare och ypperlig musik från Quilty, Skenet och kvällens initiativtagare Karl-Johan Ankarbloms dansinbjudande projekt Folk All-in Band – att det lite olycksbådande snacket gick: hur i hela fridens namn ska det här kunna toppas? Gick luften ur galan redan innan själva gala-dagen?
Men nej då, efter en lördag av uppskattade seminarier och några timmars mässa på Berwaldhallen så inleddes 19.00 sharp en galaföreställning som stundtals skulle komma att ta just andan ur publiken.
Västanå Teater bjöd på ett fem minuter kort utdrag ur den kommande föreställningen Lomjansguten. Foto Mattias Ahlm/Sveriges Radio.
Öppnande Västanå Teaters mäktiga show med recitation, spel och dans ur föreställningen Lomjansguten tätt följd av Lena Willemarks, Anders Jormins och Karin Nakagawas så innerligt gripande musik (ska vi boka Årets Tvärspel 2016 för Lyöstraini redan nu?) satte kvalitetsribban skyhögt.
Allt som följde höll väl inte samma extrema klass, men det blev en påtagligt välkomponerad och faktiskt vackert brokig kväll med artister som egyptiske protestsångaren Ramy Essam (läs om hans fantastiska historia i nästa nummer av Lira), galet coola Maxida Märak, en lika galet skön Steffe Sundström som lirade två nya visor i bästa Cornelis-anda, och efter pausen kammarmusikalisk klezmer med trion Stahlhammer, traditionellt fiolsamspel från Gässbikôllorna, specialskrivet och suggestivt värre med en Samuel Looptok Andersson i sitt absoluta esse och Maja Långbacka på sång, galant brasilianskt med Miriam Aïda plus läskigt skickliga capoeira-dansare och så en avslutning med Sallyswags mäktiga folkfunk.
Sistnämnda fick det kanske mest självklara priset som Årets nykomlingar (allt annat hade varit tjänstefel), Symphonic Stomp rodde nästan lika självklart hem Årets tvärspel, spelmannen Kjell-Erik Eriksson blev Årets traditionsbärare i klurig konkurrens, och Eiwor Kjellberg fick ett välförtjänt Barn och unga-pris.
Årets artist: Livet Nord; foto Mattias Ahlm/Sveriges Radio.
Lite överraskande men minst lika välförtjänt utsågs Livet Nord till Årets artist, medan Väsen blev Årets grupp. Och det för året kanske mest svårtippade priset, Årets utgåva, gick till Nordan-projektet – årets andra möte mellan folkmusik och kammarorkester som prisades.
Härligt jubel utlöstes av Årets hederspris, som gick till den fritt sammansatta aktionsgruppen Folkmusiker mot främlingsfientlighet som för kvällen representerades av Sara Parkman och Esmeralda Moberg.
Allt lotsat av programledarduon Kristofer Lundström och Nadin Al Khalidi som visade sig vara en bra combo av den förres rutin och självklara framtoning och den senares – i detta sammanhang – lite valpiga men alltid varmhjärtade och charmanta framtoning.
Oumou Sangaré med basisten och producenten Andreas Unge. Foto Mattias Ahlm/Sveriges Radio.
Och vet ni, nu höll jag ju nästan på att glömma kvällens stora surpris. Den hemliga gästen. Som visade sig vara ingen mindre än den maliska superstjärnan Oumou Sangaré med band som befinner sig i Stockholm just nu för en skivinspelning. Så mycket tyngre kan det faktiskt inte bli.
Så, kära Västerås, som ska arrangera galan nästa år: ni har en rejält tuff utmaning framför er om ni vill bräcka stockholmarnas arr. Men några tips: mässan skulle må bra av en mer välanpassad, sammanhållen, lokal än vad som ofta varit fallet i dessa sammanhang, och det här med en riktigt tung konsertafton kvällen innan känns som något bra att bygga vidare på.
Patrik Lindgren
