I dag är det så äntligen Lucia, dagen då hela Sverige klär ut sig till oskuldsfulla helgon och bruna pepparkakor – och sjunger en gondoljärvisa tillägnad kvarteret Borgo Santa Lucia i Neapel.
Olof Peronius berättar här historien om vår mesta Luciasång!
*********************
De flesta svenskar vet att Lucia ursprungligen var ett sicilianskt helgon, vars dag passande nog råkade sammanfalla med det hedniska midvinterfirandet. Den ursprungliga Luciasången handlar dock inte om henne – utan om det Neapelkvarter hon gett namn åt.
text: Olof Peronius
De Nobelpristagare som dröjer sig kvar i Stockholm över Luciadagen brukar överraskas av ett luciatåg på sina rum på Grand Hôtel. Tätt i hälarna följer pressfotografer och journalister, som sedan brukar rapportera om hur rörd och förvånad nobelpristagaren blev över denna exotiska tradition.
När litteraturpristagaren Dario Fo väcktes av en ljusdrottning den 13 december 1997 blev han möjligen förvånad – men framför allt så glad att han dansade runt och sjöng Luciasången i duett med lucian – på italienska.
De olika varianter på Luciasången som vi sjunger har nämligen sitt ursprung i Neapel, närmare bestämt i kvarteret Borgo Santa Lucia, som ligger vid stadens förnäma strandpromenad. Santa Lucia var en välkänd barcarola, det vill säga en visa som sjöngs av rorsmän och gondoljärer, vanligen i böljande 6/8-delstakt. En typ av visa som även skulle visa sig fungera utmärkt för att långsamt skrida fram med ljus i hår.
Den ursprungliga Luciasången var en hyllning till Santa Lucia-kvarteret, som fått sitt namn efter kyrkan som ligger där och är tillägnad det sicilianska helgonet. 1849 lät kompositören och poeten Teodoro Cottrau först publicera barcarolan Santa Lucia, troligtvis efter att ha transkriberat en redan existerande visa. En tid senare översatte han texten från napolitanska till italienska, vilket sedan kom att bli den version som napolitanaren Enrico Caruso sjöng in en studio i New York 1916 och gjorde berömd världen över. Senare sjöng bland andra Elvis Presley in låten på italienska.
Den första svenska versionen publicerades år 1919: Sankta Lucia, ljusklara hägring, med text av journalisten Sigrid Elmblad. Den följdes 1928 av Natten går tunga fjät, med medvetet ålderdomlig text av folkskolläraren Arvid Rosén. Fler svenska versioner har följt, men alla har de gemensamt att de helt saknar referenser till såväl rorsmän i Neapelbukten som till Santa Lucia-kvarteret. Där ligger för övrigt än i dag Grand Hotel Vesuvio – där Enrico Caruso dog 1921. ¶
(ur Lira #5 2017)
PS: Efter en paus 2018 återkommer Olof Peronius 2019 i Lira med sin uppskattade temasida ”Låten”, där han berättar de mest fascinerande historierna bakom våra mest kända låtar.
