Nacka Forum
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm Jazz Festival 19 oktober 2024
Få platser är så likriktade och generiska som köpcentra, det är samma butikskedjor och kafékedjor i allihop och man vet precis hur det kommer se ut. Med frijazzkvartetten Nacka Forum däremot – som lånat sitt namn från just ett köpcentrum – är det tvärtom. I stort sett vad som helst kan hända under deras konserter. Eller inte hända, som när de nu inleder spelningen med flera minuters teatraliska förberedelser och långa blickar ut i publiken innan Jonas Kullhammars klapprande saxofonklaffar till slut sätter igång första låten.
Det här är även releasekonsert för nya albumet Peaceful piano, vars titel kan antas vara ännu ett ironiskt inslag från ett band som ofta spelar ganska stökig musik och inte ens brukar ha piano med i sättningen. Men nu står faktiskt Kulturhusets flygel där på scenen, och mitt under ett av saxofonistens mellansnack släntrar trummisen Kresten Osgood dit och slår sig ner, och visar sig inte bara vara en skicklig pianist utan också, i kontrast till hans ibland vildsinta trumspel, att han kan spela riktigt lugnt och just stillsamt.
Att det helt tar över från Kullhammars prat och inte sker under en låt är däremot typiskt för Nacka Forum och i synnerhet Osgood som gärna sätter igång med upptåg och spektakel som tycks överraska och roa bandkollegorna lika mycket som publiken. Ett annat exempel sker återigen mellan två låtar, när Osgood plötsligt hojtar att han utmanar Kullhammar på congas-duell och sedan drar igång ett skickligt solo. Någon duell blir det dock inte.
Efter några låtar gör kvällens gäst, saxofon-nestorn Lars-Göran Ulander, entré och medverkar under resten av konserten. Med hans altsax med i leken blir det en hel del stämspel tillsammans med Kullhammars tenorsax och andra träblås och Goran Kajfeš på trumpet, men det blir också oväntat mycket spel efter noter.
Visserligen drar man stundtals iväg i långa soloutflykter, men för att vara Nacka Forum är det här ovanligt städat och trumpetarens typiska elektrifierade solon uteblir helt denna gång. Och jodå, så småningom spelar faktiskt Osgood piano även i en riktigt vacker låt, tillsammans med en sordinerad trumpet. Uppenbarligen är skivtiteln inte enbart ironisk ändå.
Text: Rasmus Klockljung
