Konceptet Västanå Sessions, en konsertserie där Magnus Stinnerbom, Sophia Stinnerbom och Sébastien Dubé framträder tillsammans med inbjudna artister, har visat sig ytterst framgångsrikt. Fredagens session ägde för första gången rum i ett större format, på stora scenen – inför en synnerligen entusiastisk publik.
Formen kan påminna om hur Ale Möller efterhand utvecklade sitt breda folkmusikintresse i samspel med andra artister – från i princip all världens kulturer. Folkmusiken blev världsmusik; ett fenomen som i Sverige fick sitt genombrott med de legendariska folkmusikfestivalerna i Falun på 1980-talet. Länge framträdde även Ale Möller med en trio – ofta i samspel med andra musiker och i de mest skiftande konstellationer.
Med tanke på hur starkt Västanåtrion utvecklats under det senaste årets sessions, skulle det inte förvåna om just konserter i framtiden kommer att bli en allt mer etablerad del av verksamheten på Västanå Teater.
Fredagens evenemang inleddes med Magnus och Sophia Stinnerbom på gitarr respektive fiol – tillsammans med Sébastien Dubé, en överdådig basist som med sitt spel emellanåt helt stjäl showen. Sedan anslöt Lena Willemark och sjöng Cornelis Vreeswijks Somliga går i trasiga skor; en visa som dock knappast vann på att framföras på älvdalska, som sannolikt högst någon promille av publiken förstod. Desto bättre – och med en inlevelse som fick naturkärleken att klinga nästan religiöst – var hon i Evert Taubes Änglamark från 1972; bland det sista trubaduren skrev.
Akt två blev en formidabel musikfest, fylld av spontana glädjetjut och ett samspel som oavlåtligt firade nya triumfer.
Klaviaturspelarna Jesper Nordenström och Klabbe Hörngren tillförde konserten stora mängder energi och fick musiken att gira i riktning mot experimentell elektronisk pop – emellanåt med en maffighet där genreblandningen var total, laddad med tungt beat och kvillrande melodik.
Jennie Abrahamson – med en röst som får henne att framstå som Sveriges svar på Kate Bush – har gett ut fem soloplattor och turnerat med storheter som Peter Gabriel och Ana Brun. Hennes musik är koncentrerad och emellanåt flödande utlevelsefull. Med samtliga deltagande artister i inspirerat samspel blev med ens euforin uppenbar – och det musikaliska uttrycket framstod nu som Ale Möller 2.0 – eller en Laurie Anderson i suggestiv klubbmiljö.
Mitt i allt glider Lena Willemark in på scenen och brister ut i en kulning som torde ha hörts tvärs över Fryken. Det var lika överraskande och effektfullt som den gång det plötsligt dansades folkdans på innediscot jag besökte i Istanbul.
De legendariska amerikanska folkmusikerna Bruce Molsky och Darol Anger, som besökte Västanå i våras, excellerade i fiolspel. Och Bruce Molskys sång i Prairie blues höjde den musikaliska temperaturen till röda nivåer. Även Magnus och Sophia Stinnerbom drogs med, och spelet tätnade ytterligare. Kontrabasisten Sébastien Dubé svarade för klippfast ackompanjemang – och bråddjupa instick där alla musikaliska lagar på ett hisnande vis med ens sattes ur spel.
Mot slutet bjöds även överdådig hallingdans – och när konserten triumfartat avslutats, kändes det som att artister och publik här delat en lika unik som gränslös musikglädje.
Text: Björn Erik Gustavsson
