Funeral Folk
Orionteatern, Stockholm 13 december 2023
Strax efter utsatt starttid hörs några spröda toner, men inte från scenen utan istället bakom publiken. Så småningom skymtar några ljuslågor. Det är ett litet luciatåg som långsamt vandrar fram, åhörarmassorna lämnar väg åt dem och de fyra rör sig framåt i den stora lokalen medan de sjunger den klassiska luciasången.
Till slut fortsätter de upp på scenen där de framför ytterligare några sånger. ”Var inte rädd för mörkret” sjunger de, och det är en klok påminnelse, inte minst ifall det är några i den stora publiken som förväntar sig att få höra något som liknar den musik Sara Parkman vanligtvis spelar under eget namn.
Funeral folk, albumet som Parkman och Maria W Horn gav ut i fjol och som var en av 2022 års bästa och mest säregna utgåvor, innehåller visserligen också drag av både folkmusik och en hel del elektroniska inslag, men definitivt ingen pop. Skivan ”utforskar dödens fenomenologi” enligt presstexten, och när musiken från den nu framförs live är det just ett oerhört mörker som drar in över Orionteatern.
Medan körens sista sång ännu pågår sätter Horn igång en murrig elektronisk bordunmatta, och när Parkman och Mats Erlandsson sedan gör henne sällskap med fiol, röster och elgitarr växer ljudväven gradvis och blir alltmer tät och intensiv. Sara Parkmans fiol ger sig efter en stund in i en polska tillsammans med spöklikt plingande cittratoner. Och så plötsligt exploderar allt när Maria W Horn på elbas och Mats Erlandsson på gitarr tar ett ackord.
Tyngden är ofantlig, tonerna känns i vartenda ben i hela kroppen minst lika mycket som de hörs, och varje ackord är flera takter långt. Fiolen sveps in trots dess intensiva spel, dränks och skymtar fram och då och då genom mullret. Dragen av black metal och drone metal i denna urkraft är minst sagt påtagliga, men får en kontrast när Horn en stund senare återvänder till elektronikbordet för ett solostycke som närmar sig genrer som darkwave med ett melodiskt och förhållandevis lågmält men ändå storslaget spel.
Parkman har med ett Kyrie på en av sina tidigare skivor, och ett sådant ingår även på Funeral folk, men av en helt annan art. Det som framförs här börjar med stillsamt mässande röster över en elektronisk matta, dissonanta elgitarrtoner kommer in, och så dånar basen och gitarren igång sina förkrossande ackord, återigen långa och uthållna, medan de sju rösterna (efter att kören åter kommit in på scenen) alltmer stegras, förvrids och till sist blir till trasiga skrik. Parkman kryper ihop på golvet och vrider sig i plågade vrål. Det är otroligt kraftfullt och pågår i runt åtta minuter innan hennes nu lugnare röst och det sista distade gitarrackordet till sist klingar ut.
Inte bara musiken utan också den oerhört effektfulla och ständigt växlande ljussättningen, scenkläderna, de svarta stearinljusen, scenröken som stundtals ligger så tät att det bara går att ana gestalterna på scenen – alltsammans gör detta till långt mer än enbart en konsert. Det är snarare en ritual, och tveklöst en av årets mäktigaste upplevelser.
Men som avslutning kommer ändå ett grepp som Sara Parkman använder under sina egna konserter. Hela ensemblen sjunger tillsammans med endast en odistad gitarr, och när de går över till ordlösa toner uppmanas publiken att sjunga med. Efter några rundor går både band och kör av scenen – och publiken fortsätter sjunga. I flera minuter. Allsången fortsätter och växer under applådtacken, och tonar inte bort förrän alla har lämnat scenen en andra gång.
Även detta är riktigt mäktigt.
text: Rasmus Klockljung
bilder: Christopher Backholm
