Väsen & Jacob Collier
Regina Teatern, Uppsala 20 november 2024
Under de senaste åren har Väsen då och då gjort konserter på Reginateatern i Uppsala dit de bjudit in gäster, bland andra Lena Willemark, Sofia Karlsson, Ale Möller och Symbio. Denna gång har duon fått dit en gäst från en till synes helt annan musikalisk värld.
Jacob Collier har sedan han slog igenom som tonåring med sitt debutalbum för drygt tio år sedan turnerat världen över, med en soloshow eller med band, och ständigt återuppfunnit sig själv.
Med drag av jazz, pop, funk, soul och mycket mer skapar han sin alldeles egna musik, spelar otaliga instrument och lägger gärna oräkneliga sångstämmor både live och på skiva.
Under den pågående Europaturnén spelar han på arenor och föregående dag framträdde han på Hovet i Stockholm inför sisådär femtusen personer. Egentligen hade han en ledig dag på onsdagen, men när Väsen hörde av sig och bjöd in honom till Uppsala var svaret självklart. Därför får vi en synnerligen exklusiv konsert på lilla Reginateatern som rymmer drygt tvåhundra platser, och givetvis sålde biljetterna slut på nolltid.
Olov Johansson och Mikael Marin inleder med tre låtar på egen hand, däribland en efter husguden Byss-Calle, innan Collier gör entré. Det första han gör är att på sitt typiska sätt förvandla publiken till en kör genom att med gester och sång dela in åhörarna i stämmor som tillsammans håller ett ackord, innan han slår sig ner vid flygeln och drillar iväg i ett solo.
Under kvällen varvas låtar från Väsens och Jacob Colliers respektive repertoarer, och det som på papperet kan tyckas vara en oväntad kombination visar sig fungera alldeles utmärkt.
Och inte undra på förstås, med en så övermusikalisk person som Collier. Han beskriver sig som ”ett superstort Väsen-fan”, och har faktiskt valt ut flera av de Väsen-låtar som spelas. Hans pianospel tillför en hel del till duons låtar, och då och då sträcker han sig in och spelar direkt på strängarna inuti flygeln eller dämpar dem med ena handen för snabba staccato-toner.
Mikael Marin spelar främst elektrisk basviola, och ibland är den oerhört djupt nedoktaverad. På så sätt förvandlas en polska till blytung rock med malande sextondelar från både basen och pianot medan Olov Johanssons nyckelharpa tar hand om melodin högt där ovanför. Det är lika överraskande som maffigt.
I andra låtar lägger han in snygga pianostämmor och släpper ibland fram dissonanser här och där, några gånger bara med några glesa toner i bakgrunden och andra gånger händer det betydligt mer.
Det märks att Jacob Collier har spelat mycket som soloartist. Visserligen smyger Väsen in och kompar i några låtar, men han gör ett flertal helt på egen hand, med piano eller gitarrer och sin makalösa röst. Flera gånger hoppar han mellan oktaverna i sången, lägger in enstaka toner i basregistret och kastar sig direkt skyhögt upp.
I Stevie Wonders Isn’t she lovely knäpper publiken med fingrarna i baktakt, varpå Collier börjar leka med rytmiken och flyttar runt pianotonerna hit och dit runt taktstrecken innan han till slut landar i en vers igen. Självklart får publiken även vara med och sjunga här, och medan den gör det sjunger Collier ett walking bass-solo. Det händer med andra ord väldigt mycket när han släpper loss sin kreativitet, och särskilt i hans egna låtar är det oerhört mycket interaktion med publiken.
Bland dessa nummer finns Hideaway där hoppen genom det enorma röstregistret är helt makalösa, Little blue som spelas på hans specialbyggda femsträngade akustiska gitarr, och Star som Collier för allra första gången spelar tillsammans med andra. Något av en världspremiär alltså.
Mot slutet av konserten vill Jacob Collier spela Silent night, och givetvis passar den utmärkt för hans patenterade sätt att förvandla publiken till ett instrument. Den delas genom gester in i mängder med stämmor som Collier genom att kasta sig i sidled på scenen och dirigera grupperna får att ständigt skifta i både tonhöjder och dynamik. Det är som att det verkligen vore en erfaren, samsjungen kör som sitter där på läktaren, och inte ett par hundra personer som aldrig sjungit tillsammans förut. Oerhört imponerande, både av publiken och av Collier.
Jacob Collier säger att en orsak till att han gillar Väsens låtar så mycket är att de är ”so funky”, och som extranummer har han valt ut Garageschottis som verkligen gör skäl för det epitetet, än mer så givetvis med det synkoperade pianospel som den nu förses med. Den blir till slut bortåt tio minuter lång och är en minst sagt tung avslutning på en konsert som sannolikt aldrig kommer upprepas. Att den drar över den utannonserade sluttiden med drygt en halvtimme gör knappast någon besviken.
Text & bild: Rasmus Klockljung
