Hazmat Modine
Fasching, Stockholm 4 juni 2024
När jag lyssnat på Hazmat Modines skivor har jag känt att det visserligen finns många bra låtar, men att något ändå saknas. När jag i fjol såg bandet live för första gången blev det tydligt att det är just i en livesituation som låtarna får det där extra lyftet, och så är det även denna kväll. Det beror inte minst på att septetten ger sig själv betydligt mer utrymme för solon, inte sällan följer tre eller fyra solon på varandra, men bandet lyckas variera dem så pass mycket att det definitivt inte känns som upprepningar. I stället blir det som att varje solo är något nytt, och både publiken och musikerna själva eggas på av solospelet där särskilt tenorsaxofonisten Steve Elson bränner loss rejält emellanåt.
Blues, jazz och rock må utgöra grunden för Hazmat Modines musikaliska kittel, men i den lägger de även ingredienser från otaliga andra musikformer som kan höras i hemstaden New York City. Inledande Dark river är en vacker vals som sjungs med ljus, klar röst av Erik Della Penna, och där Wade Schuman spelar ett rått men samtidigt nästan spöklikt munspelssolo med sitt karaktäristiska megafonliknande effektsound. Den följs av Deliveryman som är lojt tillbakalutad men mot slutet rusar iväg i ett klezmeraktigt parti med galna tempoökningar där inte minst trumpetaren Pam Fleming briljerar.
Deras senaste skiva släpptes i fjol men från den får vi bara höra ett par låtar. I stället spelar Hazmat Modine en mängd nya sånger som kommer finnas med på den platta de snart ska börja spela in. Av dessa är den klara höjdpunkten I owe it all to Joe, bandgrundaren Schumans hyllning till Hazmat Modines ålderman Joe Daley som vid sidan av munspelaren är den som varit med längst i bandet. En riktigt lång och mäktig uppbyggnad där det ena instrumentet efter det andra tillkommer och mynnar ut i huvudpersonens enda sousafonsolo för kvällen. Där beger han sig högt upp i registret med snabba löpningar, men annars ger han låtarna en riktigt stadig botten. Det ger trummisen Patrick Simard utrymme för ett oerhört varierat, dynamiskt och svängigt spel där pukorna ofta används och raka grooves är sällsynta.
Bandets sjunde medlem är Daisy Castro, vars femsträngade violin i solospelet ofta förses med både dist, en oktaveringseffekt och ibland till och med wahwah-pedal. Det blir både en stor kontrast till blåset när solisterna växlar, men funkar också utmärkt för att förstärka den lilla blåssektionen med ett annat slags ton. När inte Wade Schuman, tack vare sin trådlösa munspelsmikrofon, i dubbel bemärkelse ger sig ut på soloutflykter ute i publiken sjunger han många låtar med sin raspiga röst. Även det blir en tydlig kontrast till Della Pennas och Castros snygga stämsång betydligt högre upp i registret, och när också Simard körar blir det på sina ställen tjusigt fyrstämmigt.
Som avslutning kommer så en av bandets allra bästa låtar, Crust of bread, med en rullande afrobluesig elgitarrslinga, en läcker blåsmelodi, och Schumans ettriga flöjtspel och inlevelsefulla hojtande. Det är en riktigt stark avslutning på en utmärkt och oerhört omväxlande konsert.
Text & bild: Rasmus Klockljung
