Vi nåddes häromkvällen av den ytterst sorgliga nyheten att en av våra trognaste medarbetare, recensenten Lars Lind, gått bort efter en tids sjukdom.
Lasse från Uppsala skrev kort, koncist och ytterst kunnigt om svensk folkmusik, och gjorde det med stor glädje. Alltid nyfiken på det nya och unga. Alltid respektfull mot och nogsamt inlyssnande på det gamla. Favoritartisten alla kategorier var nog Väsen – som ju kanske kan sägas vara gångjärnet mellan just det gamla och det nya?
Jag visste att Lasse var sjuk – men inte att sjukdomen hade gått så långt. Det ville han tydligen heller inte att någon skulle veta. För en dryg månad sedan hörde han av sig för att säga att de texter han arbetade med då skulle bli hans sista, orken fanns inte längre, och till detta kom hans ständiga tvivel huruvida det han skrev alls var av något värde. Jag försäkrade honom om att så verkligen och visst var fallet, men han släppte ämnet, hade uppenbart bestämt sig.
Vi har haft regelbunden kontakt i tio år (hans första text publicerades våren 2007) men vi möttes live bara några få gånger, och det var alltid en glädje. Hans välvilja var påtaglig och den positiva inställningen smittande – kanske särskilt eftersom det gick att ana att han bar på något tungt, som smärtan i en kropp ansatt av sjukdom.
Vår allra sista kommunikation, via mejl, ser plötsligt ut som ett medvetet adjö. Jag förstod det inte då men Lasse själv anade det förstås. Han tackade hjärtligt för att ha fått förtroendet att bidra till Lira genom åren, mindes särskilt inbjudningen till vår 20-årsfest på Stallet i Stockholm, och uppskattade mycket att ha fått arbeta för oss som liverecensent på Stockholm Folk Festival i fjol – och där få möta några av de artister han skrivit om genom åren.
”Tack för allt och fortsätt att göra Sveriges bästa musiktidning!” skrev du i ditt allra sista mejl till oss, uppmuntrande som alltid.
Tack själv Lasse. Du saknas i Liras spalter och du saknas i vårt gäng!
Patrik Lindgren
