Liliana Zavala är slagverkare med rötter i latinamerikansk folkmusik och väletablerad på den svenska världsmusikscenen. I år hörs hon på två nya album – och i en föreställning om skräp.
Hej, vem är du?
– Jag är musiker, främst slagverk och sång. Jag är också kompositör och producent, driver skivbolaget Libelula Music och är mamma till två barn.
Var det självklart att du skulle bli musiker?
– Det var självklart att jag skulle bli artist eller konstnär. Jag är utbildad inom måleri i Argentina och höll på med musik parallellt, tanken var att det skulle försörja min karriär som konstnär, men efter en resa till Kuba bestämde jag mig för att satsa på musiken i stället.
Vad är bäst och sämst med att vara frilansmusiker?
– Bäst är att få göra exakt det som jag älskar att göra, att uppträda, att förmedla vad jag tycker, att resa. Sämst är det som händer just nu, att man känner sig utanför och oskyddad.
Vad skulle du vilja förändra i musiklivet?
– Just det: att systemet inte fungerar för oss kulturföretagare. Vi behöver få vara med på samma villkor som de med vilket annat jobb som helst.
Vad jobbar du med just nu?
– Komponerar till Andetaget, en föreställning om utbrändhet med planerad premiär i september. Spelar in en låt, Soy musical, med musiker i fyra olika länder. Jobbar med min trios album, Todos mis muertos, som är tänkt att släppas den 2 november. Komponerar till projektet Tamboreras. Jag har mycket på gång, inte ens corona kan stoppa mig!
Från vad kommer din försörjning?
– Spelningar, Copy Sweden och Stim.
Hur har du drabbats yrkesmässigt av coronaviruset?
– Alla spelningar har ställts in. Och vår nya skiva med Ale Möllers projekt Xenomania har fått framflyttad release. Men när allt blev stilla kom kreativiteten tillbaka, det är jag tacksam för.
När trivs du som allra bäst som musiker?
– När jag får ett flow i kommunikationen med publiken. Det sker ofta på en liten intim scen. Jag gillar också att spela in.
Tror du att du kommer att vara musiker hela livet?
– Jag vet inte. Jag trivs bra på scenen och kommer att vara nära musiken hela livet, men jag kan också tänka mig att gå tillbaka till konsten, vara regissör bakom en föreställning eller skapa koncept.
Vad är för- och nackdelarna med slagverk? Och om du tvingades välja ett annat instrument, vilket skulle det bli då?
– Det är socialt, man spelar ofta många tillsammans. Enda nackdelen är att trummorna är stora och tunga, man måste vara stark. Och det tar tid att rigga av scenen, jag är alltid sist och missar festen. Jag skulle gärna vara en otrolig gitarrist!
Du spelar i flera projekt med musiker från olika delar av världen. Vad tycker du att det tillför musiken?
– Man blir så inspirerad av andra och inspirerar själv vidare, det kommer mycket bra ur det. Och jag gillar att man hittar så många paralleller i musiken. När jag spelar med Golbang passar slagverket från min latinamerikanska tradition perfekt i låtar från Mellanöstern, det är spännande.
I höst kommer skolelever i Stockholm att kunna se dig i föreställningen Skräpitas. Berätta om den!
– De senaste åren har jag börjat tänka mer på miljön, så jag och min vän Diva Cruz har skapat en föreställning för barn, där vi är två hjältinnor som ska rädda världen genom att återbruka skräp och göra instrument av det. Vi sjunger barnlåtar och ramsor från Argentina och Colombia, och barnen får trumma, tillverka maracas och dansa. Det är jätteroligt!
Jenny Cleveson
Liliana Zavala
Spelar: slagverk.
Ålder: 44 år.
Bor: Hökarängen
Arbetat som musiker sedan: 2008 i Sverige, men började som 17-åring i Argentina.
Aktuell med: arbetar på nytt album med egna trion, låten Soy musical som släpps den 28 maj, nya låten Bibi sanam med Golbang, nytt album med Ale Möllers Xenomania på gång.
