Vi fortsätter vår tradition att blicka ett kvartssekel tillbaka i Liratiden och landar nu i 1995 års första nummer, utgivet i februari det året, med Cesária Évora på omslaget. Huvudartikeln får dock sägas vara det långa porträttet av mångsidige norske gitarrspelmannen Knut Reiersrud. I ett samtal med skribenten Arild Rønsen avhandlas ämnen som blues och folkmusik förstås, men också sex, religion och vikten av att tänka så lite som möjligt när man spelar. Och så får vi veta den grundläggande skillnaden mellan norsk och svensk musik! Här återpublicerar vi hela texten med benäget tillstånd av artikelförfattaren.
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
– I min ungdom trodde jag att det var möjligt att äga musik. Efterhand har musik blivit något som jag inte kan ta fatt i ordentligt … du kan inte göra annat än fånga in den – under väldigt korta ögonblick.
Säger Knut Reiersrud, ”norsk mästare” i folk- och rotmusik. Han är en av landets mest tingade studiomusiker (kritiker kallar honom gärna ”bossen för studiomaffian”), och har de senaste åren deltagit i flera tiotal norska skivproduktioner. Han kommer från bluesen, men idag är han allätare inom folkmusik; norska folktoner, psalmer, latinamerikansk folkmusik – och självklart blues.
Text: Arild Rønsen
Bilder: Vidar Ruud
Knut Reiersrud föddes i Oslo en tidig vinterdag 1961. Där har han haft sin verksamhet hela livet, även om hans musikaliska hem definitivt finns på andra ställen än i Norges huvudstad. Efter studenten hann han klara en fil kand med inriktning på media/masskommunikation, men säger att han ”aldrig har fått en ärlig lön”. Reiersrud blev proffsmusiker långt innan han hann tänka på ett liv som lärare eller något i den stilen.
Varför började du spela?
– För att vara ärlig; därför att jag aldrig utövat någon dragningskraft på kvinnor. Jag blev bra på att spela eftersom jag fick lov att göra två jobb. Du förstår, kompgitarristen i vårt band var lång och mörk och hade mer än nog av att flörta med damerna. Resultatet blev att min tumme gick som en vispmaskin – jag måste ju spela allt!
Samtidigt som Knut Reiersrud kan höras på norsk riksradio flera gånger per dag, är hans framträdanden i svensk radio ganska få. På ett år får han 2 000-3 000 kronor från STIM (dubbelt så mycket i Danmark), och – som en av väldigt få – har han ett slags förklaring till skevheterna i utbytet mellan norsk och svensk musik.
(Lisa Ekdahl sålde nästan 150 000 skivor i Norge förra året! Tillsammans med Stina Nordenstam, Rebecka Törnquist, Mikael Wiehe, Björn Afzelius, Ulf Lundell, Cajsa-Stina Åkerström och Eva Dahlgren är hon ett fast inventarium i snart sagt alla magasinsprogram i norsk radio. Vilka norska artister kommer svenskarna ihåg från 1994?) .
– Norska musiker kommer från en utpräglat annorlunda tradition än svenska och danska kollegor, anser Reiersrud.
– Den romersk/tyska kulturhistorien berörde aldrig Norge i samma grad. Norge kan närmast ses som en lösriven kulturnation. Kanske man måste till Shetland för att hitta en parallell? Svensk och dansk musik är däremot väldigt influerade av europeiskt ljud – ta ABBA och de danska sångardamerna som exempel. Både kompet och melodiken är klart europeisk, jag vill nästan säga en smula cementerat europeisk.
Men borde inte det vara ett argument för att spela mer norsk musik i Sverige?
– Jag vet inte … Jag tror att Norge och norsk musik till stor del uppfattas som ”töntig” av svenskarna. Det luktar liksom litet dynga om norsk musik. När den svenska folkmusiken har influerats från land som Polen (”polska”) och andra östersjöländer, lutar sig norrmän betydligt mer mot USA. Den norska roots-vågen hade aldrig kunnat inträffa i Sverige. Man kan gärna säga att den norska musiktraditionen är mer antik. Det är omöjligt att hitta något beat i stora delar av den norska låttraditionen. Det finns områden i norska dalgångar som stått emot så gott som all utländsk påverkan.
– Reformationen (protestantismen) kom till Norge 1537, men ända in i vår tid uppfattas den ”intellektuella” kulturen som ett hot mot den förhärskande världsbilden i de mest isolerade trakterna. Prästen i Vinje (mitt i det norska östlandet] bär en trekantad kardinalshatt och om natten har han träkors på sig i sängen! Mannen är en förtäckt katolik!
Kan den typen av isolering vara berikande för musiklivet?
– Absolut. Fenomenet bidrar till att göra Norge till ett färgrikt land musikaliskt sett.
Knut Reiersrud vet vad han pratar om i de här sammanhangen. Förra året tillbringade han bland annat med att göra The Sweet Sunny North tillsammans med amerikanerna Henry Kaiser och David Lindley. Materialet kom just från dalarna på Norges Øst- och Vestland.
– Den norska fioltraditionen är intressant nog. Jag har själv fått tillfälle att studera spelmannen Knut Hamre; hans fötter går i ett slags 6/8, men allt han gör går runt. Så’n är också dansen, ”rulldansen”. Jag har hittat något liknande i musiken på Balkan. De spelar också ofta en slags 6/8, men de pustar ut längre i slutet av varannan takt, på ett sätt så att resultatet blir 13/8.
Har du hittat någon slags folkmusik som inte verkar ha släktskap med någon annan musik på jordklotet?
– Nej, det tror jag inte kan finnas. Vi är flyktingar allihop, vi kommer från ett eller annat krig och har ramlat in där vi råkat befinna oss – som hemlösa. Jag mötte en gång en ingrodd vestlending som heter Ragnar Vigdal. Han sjunger ungefär som de gör i Mellersta Östern! Hans melodier är fyllda av kvartstoner, absolut ingenting tempererat.
Saknar du dom möjligheterna på gitarren?
– Ja, därför använder jag också både turkisk saz och en arabisk oud. Jag fick förresten en oförglömlig upplevelse då jag skaffade ouden: på Västbanken blev min bil förstörd av den palestinska intifadan! Jag hade försökt lägga några palestinska varor i vindrutan, men det var till ringa hjälp så länge som skyltarna var solklart israeliska …
Redan i mitten av 1980-talet blev Knut Reiersrud ombedd att komma upp på scenen då den amerikanske blueslegenden Buddy Guy besökte jazzfestivalen i Molde. Uppfattar Reiersrud att bluesen är hans egentliga musikaliska rötter?
– Ja, hur mystiskt det än kan låta. I tonåren delade jag ut reklam i postlådorna för att skaffa pengar till att köpa blues-LP och -singlar. Singlarna var klart hippast. Det var tidigt 70-tal och jag utvecklades till en militant bluesfanatiker som inte missade något tillfälle att klaga på det bluesfientliga samhälle vi levde i.
Vilka typer av musik var de ”sämsta”?
– Allt annat än blues var sämst! Mitt bluesengagemang växte ihop med indianromantik och på det hela taget ett engagemang för undertryckta folkgrupper. Blueskulturen blev en slags alternativ rörelse som bland annat tog upp protesterna mot kuppen i Chile och som därmed hämtade inspiration från Victor Jara. Sedan kom inflytandet från Texas, cajunmusiken, chicano, inspiration från franskspråkig musik, karibisk – allt kulminerade kanske med reggaemusiken.
Var det en snäv period?
– Den var i varje fall fundamentalistisk. Det var rätt eller fel, något mellanting fanns inte. Det var alldeles i slutet av den här perioden som jag fick städa upp i mina romantiska föreställningar om att det var möjligt att äga musik.
Vem hjälpte dig med den saken?
– Paolo blev viktig för mig. [Paolo Vinaccia; italienskfödd trumslagare som har blivit Norges mest inflytelserika trummis/slagverkare; tillhör samma studiomaffia som Reiersrud.] Vi hade en brödrost som gav mycket ljud ifrån sig, den lät vi jobba för oss – tog upp klanger, mixade delayer och så vidare. Efterhand blev musik något som jag inte kunde gripa tag i … Du kan inte göra annat med musiken än att ta fatt den – under väldigt korta ögonblick.
För att göra en redan förvirrad stilbild av Reiersruds musikaliska aktiviteter fullkomlig: Han kan tidvis höras i olika jazzbesättningar, och för tillfället deltar han i en orkester som kallar sig Syngjande Strengar; en grupp som förutom Reiersrud består av organisten Iver Kleive, hardingfelespelerskan Annbjørg Lien och vokalisten Sondre Bratland.
Har du olika infallsvinklar när du står på scen med så skilda artister som bluesmusikern Buddy Guy, folkmusikern Annbjørg Lien och jazzbasisten Arild Andersen?
– Nej, inte längre. För några år sedan hade jag nog det, men efterhand har jag kommit fram till att det bästa är att tänka så litet som möjligt. Det är faktiskt en nyckel, tror jag – att tänka så litet som möjligt.
Tillsammans med Iver Kleive gav Reiersrud 1991 ut succéalbumet Blå koral, och i fjol debuterade han som soloartist. Tramp; down-to-earth blues och folkmusik inspelad i Vest-Telemark, blev en stor succé. [Skivan har givits ut i USA på bolaget Shanachie. – red] Tillsammans med vokal-kvintetten Five Blind Boys uppträdde han bland annat under utdelningen av det norska Spellemannspriset, motsvarigheten till den svenska Grammisgalan.
Känns det annorlunda att uppträda som frontman än som uppbackande musiker?
– Nej, det blir ungefär samma sak. Tres Amigos [med gitarristen/vokalisten Jonas Fjeld och vokalisten Lynni Treekrem] blev på det sättet en mellanstation för mig. Där stod vi jämsides som frontfigurer. Jag fick en mjuk övergång från att vara joker till att befinna mig i fokus på scenen. Det var Jan Erik Vold (norsk lyriker bosatt i Stockholm) som gav mig smeknamnet ”joker”. Arbetet kring hans diktsamling ”Sannheten om trikken er att den brenner” blev mitt första möte med folktonerna; en modifierad utgåva av norska och svenska folktoner.
Som var något helt annat än blues?
– Den omfattar en helt annan tonalitet, men folkmusiken och bluesen har det gemensamt att ingen av dom helt kan bestämma sig för om de skulle verka i dur eller moll. Mötet med denna musik ledde i sin tur till arbetet med psalmer tillsammans med Iver Kleive, och Sondre Bratland.
Vi stannar gärna till en stund vid det religiösa, för även om Knut Reiersrud inte är troende har han ganska stadiga åsikter i frågan.
– Religion och sexualitet är det grundläggande i en människas liv. Ta bort dem – och vi skulle få fred på jorden!
Ändå är vi inte villiga att mista dem?
– Nej, helt tydligt. Norge har förresten också en helt annan religiös historia än våra grannar, därför också en annan musikhistoria – och i stort sett en annan kulturhistoria. Den norska kulturen är i grund och botten en bondekultur. Med undantag av Oslo och Stavanger [Norges oljestad nummer ett]. tror jag inte att vi har någon riktig stadskultur i Norge. Vi har gubevars haft en intellektuell miljö – men de har ju alltid sökt sig ut: Till Köpenhamn, till Paris, till Italien.
Samtalet med Reiersrud sker dan före dan – vilket kan förklara att han väljer sina ord så här:
– Pojkvaskern som vi ska fira i morgon har verkligen satt sina spår!
Saken är den att skivan som Knut gjorde tillsammans med Iver Kleive och Sondre Bratland spelades in i Jesu födelsekyrka i Betlehem. Men nu har ju historikerna kommit fram till att Jesus inte föddes i Betlehem, däremot i Nasaret. Händelsen inträffade heller inte år 0, och timmermannen Josef la aldrig sin lilla son i någon krubba …
Knut Reiersrud skakar på huvudet.
– Jag blir inte övertygad på minsta sätt. Jag vet att jag spelade i kyrkan där Jesus föddes. Poängen är att om vi bara ska rätta oss efter vad som låter sig bevisas vetenskapligt – ja, då har vi inte så mycket historia kvar. Är historia mer verkligt än litteraturen?
Just den frågeställningen lämnar vi gärna över till Liras mer filosofiskt lagda läsare, och ägnar oss i stället åt Reiersruds berättelse om likheten mellan den särpräglat norska hardingfele-traditionen och bluesmusiken.
– Ser man till myterna har de det mesta gemensamt. Fiolmusiken och bluesen är de hemlösas musik, de förvisades, de som i utbyte mot själen fick sitt instrument stämt av djävulen. Det vilar något faustianskt över både bluesen och fiolmusiken. Tommy Johnson och senare Robert Johnson var på sätt och vis amerikanska ”fiolspelmän”; bluesen blev dansmusik för fattigt folk i sydstaterna – och varken bluesen eller fiolmusiken blev någon masskultur. Tvärtom: Både i USA och Norge försökte pietismen ta musten ur de här formerna av motkultur.
– Blues är förresten också en poetisk tradition. Den korta ”snutt-prägeln” är tämligen lik det som norrmän kallar kveding. På sätt och vis har den här typen av poesi samma funktion som kulning: Det handlar om att ge besked. Den är med andra ord till för att användas praktiskt.
”My baby left me| And I’m feeling low”?
– Ja, det är väl ett besked som är klart nog! ”Be my woman girl / I’ll be your man”, essentiella budskap!
Spelar du egentligen blues hela tiden, Reiersrud – oavsett inom vilken stilart du befinner dig?
– Ja, jag gör nog det. Sen kan man ju kalla det vad man vill …
Finns det då några former av musik som Knut Reiersrud inte klarar av att spela? Ja, visar det sig: han är långtifrån någon skolad klassisk gitarrist. Men kan han sitta in på Round midnight …?
– Jodå – på mitt sätt. Du kan ju fråga Paolo om han minns mina improvisationer i Spain på Smuget i Oslo i sena nattimmar 1987!
Skulle du kunna hoppa in som gitarrist i grunge-bandet Pearl Jam?
– Nej. Jag har nog inte den energin längre. I grund och botten har jag blivit för lat för sånt …
Men allt inom folk/roots musik – där ställer du upp?
– Det kommer en del ljud, i varje fall.
Knut Reiersrud blir inte arbetslös i det första taget, och i början av året förbereder han en turné i USA med Henry Kaiser och David Lindley. I bandet finns flera norrmän: Annbjørg Lien, Paolo Vinaccia, vokalisten Ailo Gaup och basisten Audun Erlien. Månntro om inte Reiersruds status och otvivelaktiga kompetens kan öppna dörrar för fler nordbor?
Översättning Hans Bohm
Först publicerat i Lira #1 1995. Du vet väl att som prenumerant har du tillgång till hela arkivet digitalt? I dagsläget alla tidningar sedan 2008, men det kommer att byggas ut successivt. Alla tidningar sedan starten 1994 finns också att beställa som lösnummer.
