The Headhunters
Fasching, Stockholm Jazz Festival 13 oktober
Stockholm Jazz Festival 2024 har äntligen startat. På festivalens andra kväll var förväntningarna var höga på The Headhunters när de klev upp på ett sedan länge utsålt Fasching som ett av de största affischnamnen.
Headhunters förvaltar ett tungt arv som en av de mest legendariska akterna inom funk och jazzfusion. Detta är ju bandet som startades av Herbie Hancock 1973 och vars rekordsäljande debutskiva blev en genrebildande klassiker som uppfann jazzfunken. Sammanlagt gjorde Hancock fem skivor med gruppen, fyra på 1970-talet samt en tillbakablickande liveskiva 1998.
Idag femtio år senare är det bara trummisen Mike Clark och slagverkaren Bill Summers kvar från originaluppsättningen. Men svänget känns igen. The Headhunters gör funk som påminner om ett ädelt konsthantverk med rytmer som noga smitts samman under en hel mansålder.
Allting satt som det skulle. Inte en ton spelades fel och inte ett vässat katthår gick att kila in mellan bas och trummor. Bandets tredje huvudperson Chris Severin hade fler strängar på sin bas än USA har förenade stater och under sina intrikata solon verkade han behöva allihop. Pianisten Kyle Roussel såg yngre ut än de andra och var förbluffande vig. I Watermelon man levererade han oartigt nog ett solo som överträffade det mesta jag hört Herbie Hancock själv spela på den låten.
Ändå saknades något. Helheten hade svårt att nå upp till de högt ställda förväntningarna. Energin var inte riktigt på den nivå som denna musik kräver. Stämningen på scenen var loj och närmast förströdd, som om bandet hade varit ute och festat dagen innan. Saxofonisten Donald Harrison tycktes vilja vara någon annanstans. Han satte sig ständigt nedanför scenen och vid ett tillfälle gick han ut backstage för att vila när de andra solade.
När det var tre fyra låtar kvar tydde allt på att The Headhunters var på väg att göra en påfallande sömnig spelning med alltför lite inlagd ansträngning. Precis då hände något. Det var som om bandet insåg att de hade vilat sig genom en hel konsert och av ren anständighet borde ge publiken något mer.
Gaspedalerna trampades in hos alla fem gruppmedlemmar. Musiken blev utåtriktad och fick liv. Den nyss så ointresserade Harrison förvandlades väldigt överraskande till sångare, rappare och faktiskt allsångsledare!
Äntligen fick vi i publiken dansa, ett grundelement inom funken. Uppryckningen kändes som en ren viljeakt från bandets sida men den fungerade och fick oss att gå hem någorlunda nöjda – trots allt. Det enda som störde med denna oväntade spurt var hur lätt gruppen hade igångsatt den.
Text: Anders Pihl
Bild: Leo Ahmed
