Nyheten kom som en total och sorglig överraskning. Att Kjell Alinge gått bort endast 72 år gammal. För många en glimrande ikon från radions guldålder. För andra en obegriplig kuf. Självklart var han både och.
Under ett par år anlitade jag honom som krönikör i Lira. Det var alltid oerhört spännande. Att läsa det han skrev, att över telefon diskutera texterna med honom, att undra om det alls skulle komma någon text och i så fall om den alls skulle handla om det vi nyss pratat om.
Han var totalt oförutsägbar och egensinnig. Följde blint – men ack så skarpsynt, suggestivt och målande – sina egna impulser.
Han var rolig men inte alltid helt lätt att ha att göra med. Jag upplevde honom som lite snarstucken och han kunde bli sur när han inte fick gehör för sina banbrytande idéer. Där fanns ett mått av bitterhet. Eller kanske var det snarare frustration. Att han inte längre fick utlopp för sin kreativitet. Att folk inte förstod. Att han inte hittade något riktigt passande forum igen efter tiden på radio. Hans tankar måste ju ut!
Samtidigt så prestigelös. Jag trodde att han skulle bråka om de ibland rätt omfattande ändringar jag föreslog i hans texter. Men icke. ”Gör vad du vill med den, jag litar på dig.”
Jag ögnar igenom vår mejlkonversation genom åren. Hans brev var ofta underliga. Kryptiska. Bokstäverna helt plötsligt abnormt stora. Helst ringde han. När som helst. Ville sälja in någon idé han hade. Om en text. Om ett radioprogram. Han ville att han och Lira skulle lansera en radiokanal tillsammans. Det blev aldrig något.
Det blev heller aldrig något av idén att han skulle skriva om musikens färger, vilket jag var på honom om. Han såg ju allt i färger, Kjell. Musik kunde vara blixtrande blå eller pulserande purpur. Eller djupgrön. Det var synd, jag hade velat läsa den texten.
Allt han skrev var inte lika bra. Ibland var det slarvigt och gick på slentrian. Hans oförmåga att följa en given mall kunde göra texterna oanvändbara. Men ibland fullkomligt glimrade det. Och hans sätt att beskriva musik var alldeles unikt. ”[…] som en blandning av marsipan och mango med tillsats av spritsorter från Jupiter och Pluto.” Och för Kjell var det alldeles självklart att definiera Paul Simons röst som våt, våt som vatten.
Vi publicerade totalt åtta texter av Kjell Alinge i Lira under åren 2013-2014. Allt under vinjetten Alinges astmosfäriska. Jag minns särskilt några. Hans allra första text var mycket fin och tog avstamp i hans egen barndom och uppväxten med Radio Luxemburgs sändningar som vissa stjärnklara kvällar fångades upp i hemmets Tjerneld-apparat för att sluta i samtidens drunknande överutbud där Kjell krälar runt som en Joakim von Anka i sin guldkammare.
Hans allra bästa text handlade inte så mycket om musik, vilket också var en början till slutet av vårt samarbete. Men jag var likväl redan då fånigt stolt att få publicera den mästerliga självbiografiska novell som det faktiskt var.
Vi kör den igen här. Håll till godo. Och glöm inte Kjell. Han brann för musiken och han brann för radion. Hans glöd var en helt egen liten lägereld under den klaraste natthimmel där miljarder stjärnor sände ut ett kaos av vågor på varsitt eggande, obegripligt språk.
Patrik Lindgren, Lira
4: Kjell Alinge förklarar att framtidens radio egentligen tog sin början bland läspande klängrosor, alldeles för många burkar mellanöl och hundrasextiotvå korsord några somrar på Gotland.
Mitt i havet.
Ligger Gotland. Dit åker jag tre somrar i sträck à la Uffe Lundell komplett med tandemcyklar, bärs och allt. Inne på Visbys svettigaste diskotek dansar jag och Anette till de femton tjugo minuter långa låtarna med Creedence Clearwater Revival.
Vi sitter i en trädgård och dricker nubbe och äter sill. Jag själv bälgar i mig alldeles för många burkar mellanöl varje dag. Jag går upp i vikt minst tio kilo och är tvungen att byta brallor när jag återvänder till fastlandet.
Det blåser och viner längs stränderna.
Där ligger vi i hettan och blåsten och plöjer kvällstidningar om spioner, sommarmord och bant- ningsrecept. Samtidigt har jag upptäckt paret Sjöwall–Wahlöös polisromaner och åker med raketfart genom handlingen. Jag får grus i håret, hittar små maneter och känner hur vinden sliter tidningen ur nävarna. Från närbelägna tält hörs vällustiga stön.
På nätterna anfalles ön av högpotenta åskväder som ruskar om det lilla trähuset – som påminner om ett fallfärdigt hönshus – som vi hyr på en villatomt. När åskan är som värst är hela gräsmattan ett innanhav. Vi är nära att flyta ut till havs. Där ute hörs tutanden från båtar och de ystra lätena från tusentals muntra sjöfåglar som virvlar runt i åskstormens käft. Med jämna mellanrum slår blixtar ner i böljorna. Hela ön lyser upp som om den befann sig på en magisk scen.
Vi kalasar på stekta flundror och ligger och dåsar och löser minst hundrasextiotvå korsord. Plötsligt vinner vi på ett av dem och får en fånig penninglott.
Hurra!
På nätterna sitter jag ibland med ficklampa och en tung skrivmaskin på någon av de många bryggorna som löper i labyrint nere i Klintehamns hamn. Jag kommer inte så långt men hinner börja på en mix av Mickey Spillane och Samuel Beckett. Sena kvällar är mottagningen perfekt på min transistorradio och det låter som om vi befann oss mitt inne i studion som Radio Luxemburg sänder från.
Det är magnifikt.
Det är oanat perfekt!
Klockren lyssning till alla de senaste soulsinglarna!
De som Sveriges Radio ratar till förmån för gitarrpopgrupper som smattrar fram hjärndöda skumplåtar döpta efter rymdålderns satelliter och plastpontoner.
På det lilla sjaskiga konditoriet finns det bland allt sjask och klafs en upplyst spelautomat som jag matar med blanka mynt. Om vi hjälps åt, Esbjörn och jag, kan vi tippa automaten åt höger och få massor av frispel och vissa skrapsår på smalbenen för att inte tala om alla märken i den sjaskigt sjaskiga linoleummattan med sitt sjaskmönster i sjaskbrunt.
Vi cyklar tvärs över ön. Vi vet inte var pubarna vi letar efter finns. Om vi når målet finns pubarna också kvar så klart. Om vi missar finns det alltid andra.
Så fortsätter det. Vi tappar kartorna. Vi hamstrar mellanöl i lådor och föga näringsriktiga chips. Det är den sortens sommar.
Dessa tre somrar – jo vi upprepar detta två gånger till – är rena orgier i meningslösa påhitt som olika sällskapsspel.
Vi fjällar på ryggarna och rullar runt med sveda på våra kroppar på nätterna. Jag minns ett slitet fiaspel som jag mosade rätt ner i golvet efter att någon knuffat bort mig för sjunde gången. Andra gånger blir det poker och långa lyssningssessioner till radioteaterns deckare medan vi sitter på glasverandan i en villa vi hyrt av en rundhyllt lektor som har fyllt sitt uthyrningshus med god litteratur.
På glasverandan sitter jag i timmar och talar in oändliga band utan uppehåll på en svart liten billig bandspelare i plast. Surrealistiskt snack som blir en bra träning för alla program jag gör senare med Janne Forsell.
Lektorn har en ilsken hund som kommer och hälsar på tillsammans med lektorn efter en vecka. Då äter hunden upp en matta och biter Esbjörn i knäet fast det blir bara lite märken i jeansen.
Hunden hette Hannibal.
Han påminner om ett trehövdat monster som vi ser i en film på den lilla biografen kvällen innan
vi tar färjan hem den tredje sommaren. Monstret lystes upp av gröna blixtar som roterar i dess käft och röda strålar som sprutar från dess horn.
När vi tar in på hotell en kväll inne i själva Visby spelar en orkester marscher hela natten.
Nästa kväll lämnar vi hotellet och går och ser ett skådespel av Shakespeare i en taggig ruin.
Där finns det också en orkester, men den lirar en disig form av jazzmusik medan klängrosorna läspar och viftar i vinden. Det får duga. Sedan äter vi hängmörad biffstek i hotellets restaurant och pratar med en farbror från Asien som ser ut som en trasig koffert med kulhål och allt.
Dessa erfarenheter är just vad jag alltid behövt för att starta framtidens Radio.
Kjell Alinge, ur Lira #5 2013
bilder:
porträttet © Micke Grönberg/SR
illustration © Seven Frames
