Juan Romero är en slagverkare som hörts på den svenska folkmusikscenen i över tjugo år. Han leder ensembler som Sambomba och Yakumbé, och lär även ut trumspelets grunder.
Hej, vem är du?
– Jag är kulturarbetare och pappa. Jag kan ibland känna att jag kommer från en annan tid som inte längre finns. Under mina tonår i Buenos Aires träffades folk och spelade i parker, och delade gärna med sig av det de kunde. I dag ska man jaga sina jobb och bygga sin karriär. Jag kan sakna den tiden innan individualismen blev så radikal.
Du har själv hållit trumkurser i över tjugo år. Hur ser du på att undervisa?
– Jag gillar att förmedla det jag kan och lär mig mycket av att få analysera det jag gör, och elevernas perspektiv öppnar nya dörrar för mig. Som pedagog är det viktigt att ha en elevroll och vara aktiv i den.
Var det självklart att du skulle bli musiker?
– Nej. Mina föräldrar tyckte inte att det var något för mig, men jag har alltid dragits till musiken – som liten älskade jag opera. När jag väl bestämde mig så körde jag på.
Vad är bäst och sämst med att vara frilansmusiker?
– Bäst är att hamna i olika musikaliska situationer, att möta olika människor och genrer. Sämst är den ekonomiska stressen, den har varit omtumlande i perioder.
Vad skulle du vilja förändra i musiklivet?
– Hierarkin mellan genrerna, att vissa genrer värderas högre och ges mer utrymme. Radio och tv är musikaliskt väldigt homogena; det är ensidigt och kommersiellt. Och rent ekonomiskt kan en musiker i en kammarorkester ta dubbelt eller tio gånger så mycket betalt som en jazz- eller folkmusiker. Det borde jämnas ut.
Från vad kommer din försörjning?
– Kurserna betalar hyran, de är min trygghet som gör att jag kan fortsätta som frilansmusiker. Sedan får jag pengar från konserter och studioinspelningar.
Hur har du drabbats yrkesmässigt av coronaviruset?
– Jag hade ett femtiotal inbokade spelningar runt om i Norden, allt fram till och med juni är inställt. Yakumbé skulle ha jobbat med Länsmusiken och spelat i skolor, men det blir inget nu.
Vad gör du med din tid i stället?
– Jag försöker varva ned och hitta ett lugn. Jag passar också på att öva mer, att leka med musiken hemma och göra låtar utan prestation eller mål.
När trivs du som allra bäst som musiker?
– Det är speciellt att få presentera musiken för publiken och se hur den fungerar oss musiker emellan. Ett leende eller en blick från en kollega på scenen kan ge känslan att det är det här livet borde handla om.
Tror du att du kommer att vara musiker hela livet?
– Jag kommer alltid att vara en person som musicerar, men jag vet inte om jag är yrkesmusiker hela livet. Samhällsutvecklingen går åt fel håll för alla skapande människor, många förstår inte att vi behöver ha lön för det vi gör.
Vad är för- och nackdelarna med slagverk? Vilket annat instrument skulle du vilja spela?
– Att det finns så många olika slagverk och tekniker är kul, men också frustrerande, för det finns inte tid att lära sig allt. Jag önskar att jag kunde spela cello eller tvärflöjt, jag älskar det varma ljudet.
Du har spelat musik från många olika traditioner. Finns det någon du känner dig särskilt hemma i och någon du skulle vilja utforska närmare?
– Jag är mest hemma i den afro-uruguayanska traditionen candombe, den är som mitt modersmål. Jag har nosat lite på maloya, en fantastisk rytm- och sångbaserad musiktradition från ön Réunion, och vill utforska den mer.
Jenny Cleveson
Juan Romero
Spelar: slagverk.
Ålder: 45 år
Bor: Hammarbyhöjden i Stockholm
Har arbetat som musiker sedan: 1993.
Aktuell med: turné med Sara Parkman, förhoppningsvis festivaler och konserter i sommar.
Skivan Rinkebysvängen med Juan Romeros band Yakumbé kom 2019:
