En av Jazzkattvinnarna i går var Josefine Lindstrand som utsågs till Årets kompositör. I Lira #3 2016 hade vi en intervju med henne, som vi återpublicerar här. Håll till godo!
Kompmusiker bakom Darin och solist med Norrbotten Big Band. Sångerskan och kompositören Josefine Lindstrand trivs både i halvskuggan och i strålkastarljuset.
TEXT: MAGNUS ÖSTNÄS
BILD: MIKI ANAGRIUS
Majvärmen saktar ner tempot hos barnvagnspappor, relokaliserade söderhipsters och folkhemsdrömda äldre längs Hägerstensvägen i Aspudden, stenstaden som byggdes som arbetarstad i början av förra seklet, nu en kostsam dröm i jugend.
Här har sångerskan och kompositören Josefine Lindstrand en liten arbetslokal där hon just nu repar Darins låtar inför turnépremiären på Gröna Lund och samtidigt planerar release-turnén med nya skivan While we sleep, inspelad med Norrbotten Big Band. Hon bor ett par hundra meter söderöver i angränsande Midsommarkransen med trumslagare och två barn.
– Jag har mitt liv här och det är inte ofta jag tar mig in till stan, säger 35-åringen.
2009 års Jazz i Sverige-pristagare har en gedigen musikalisk utbildning och var tidigt på det klara med vad hon ville göra. Musikgymnasium i uppväxtstaden Örebro, jazzlinjen på Fridhems folkhögskola i Svalöv och Rytmiskt Konservatorium i Köpenhamn. På Svallöv träffade hon många av de musiker hon spelar med i dag. Under tiden i Köpenhamn bildade hon bandet Sekten och blev sedan upptäckt av den engelske pianisten Django Bates. Med Bates blev det två skivor och en mängd konserter och turnéer.
– En vana vid storbandssättningen och att ta plats tror jag att jag fick med mig från honom. Och att han använde storbandet på ett udda, inte så traditionellt sätt. Han brukar ha horn och tuba och andra instrument och det försökte vi ta med och använda oss av till skivan med Norrbotten Big Band.
På nya plattan gör hon låtar från sina tidigare skivor i nya arr av bland andra Cecilia Persson, Joakim Milder och Peter Dahlgren. Det skirt sökande från Jazz i Sverige-skivan There will be stars har fått en ny tyngd och mer tydlighet i linjerna med övergången från kvartett till storbandssättning där instrumenteringen rymmer såväl basklarinett, tuba och flöjter.
– Vi har haft en dialog hela tiden om arren och så fick jag ha med mig mitt eget komp, trummisen Fredrik Myhr, basisten Clas Lassbo och pianisten Adam Forkelid. Jag tycker att vi fick till en lekfull känsla i musiken. Det man vill uppnå är att alla lyssnar mycket till varandra. I en mindre grupp kan man ju vara friare även i teman och i låten O my love bygger hela improvisationen på att storbandet följer mig i texten. Det är det enda som för musiken framåt och det var ett experiment att testa det med ett storband.
Musiken är Josefins egen. Texterna är hämtade från den amerikanska poeten Sara Teasdale som verkade kring det förra sekelskiftet. Starka naturromantiska poem med en expressiv, flyhänt känsla för det existentiella. På ett sätt var det som om Teasdales dikter födde Josefines musik. Musiken kom spontant ur den.
– När jag gjorde min första skiva hade jag egentligen tänkt skriva egna texter. Jag gick till biblioteket för att hitta inspiration och hittade den här lilla boken med Teasdales samlade dikter och jag blev helt knockad av den. Jag gick hem och satte boken på pianot och började spela.
”But I will turn my eyes from you / As women turn to put away / The jewels they have worn at night / And cannot wear in sober day”
–Det är ett väldigt enkelt, metoforrikt språk men ändå med en twist, det tilltalade mig, kändes som att jag hade kunnat skriva något åt det hållet själv. Hon skriver om saker jag kan relatera till, fast hon skrev för så länge sedan.
Storbandsplattan är bara en av färgerna i Lindstrands målarlåda. Monikern Britah och skivan Clouds är ett pop-alterego och sedan länge spelar hon piano och körar med Maia Hirasawa och Petra Marklund. Hon har skrivit körsviten Mirages by the lake på uppdrag av Stockholm Jazz Festival och till hösten skriver hon ett beställningsverk för Erik Westbergs Vokalensemble, men först väntar turné med musiken från While we sleep, den här gången för septett med musiker som Karl-Martin Almqvist, Adam Forkelid, Thomas Backman och Konrad Agnas.
– Jag har alltid hållit på med mycket olika saker, tycker om att vara i front men också att vara medmusiker och jag tror att det är så jag mår bäst. När jag hållit på att spela andras musik så längtar jag till min egen musik och tvärtom. I stället för att motarbeta det så låter jag det vara så.
Kaffet kallnar. Kafébordet vinglar till. En kvinna tigger pengar mellan borden. Påstridigt. Vi drabbas av otillräckligheten, den sorgsna vanmakten i en ömsesidig förnedring. Samtalet tas försiktigt upp igen, jag påstår mig höra influenser av Stina Nordenstam, Rebecka Törnqvist och Björk i Lindstrands musik.
– Stina Nordenstam var en av mina största och första förebilder, det var mycket i kompositionen, så enkelt men ändå så suggestivt. När jag hörde henne första gången tänkte jag: Va?! Kan man göra så! Memories of a color, People are strange, att ljudbilden inte behövde vara så polerad. Björk har inspirerat mycket genom att hon vågar använda väldigt spännande instrumentering och är väldig fri när hon sjunger.
Josefine Lindstrand har plockat upp många små element längs vägen och byggt sitt eget. Nina Simone, Thom Yorke och Tom Waits är några inspiratörer. Det känns rimligt och logiskt. Man kan sjunga dem som en vaggsång och som en storslagen berättelse om livet. Josefine Lindstrand går från det stora till det lilla med ett uppriktigt allvar, men ändå med en stor lekfullhet och briljans.
