På onsdagskvällen nåddes jazz-Sverige av den sorgliga nyheten att saxofonisten Nisse Sandström gått bort, 79 år gammal.
Vi återpublicerar här en intervju gjord av Magnus Östnäs som publicerades i Lira våren 2015, då Sandström var aktuell med skivan Live at Crescendo som spelades in i hemstaden Norrköping med ett ungt band och Jonas Kullhammar vid rodret. Hans mest kända skiva är annars The painter (Sandström var målare till yrket), utgiven 1972 och prisad med Gyllene Skivan.
I en kommentar på Facebook skriver nu Jonas Kullhammar så här om Nisse Sandström:
”En av mina största idoler och förebilder. Jag har älskat Nisse sedan långt innan jag kände honom, och en finare person får man leta efter.”
Här är Liras artikel i sin helhet:
*************************
Få har varit så centrala i den svenska jazzmusiken som tenorsaxofonisten Nisse Sandström. Tack vare ett stipendium begår denne 73-åring nu ett slags senkommen debut – en skiva med egna kompositioner.
Text: Magnus Östnäs
I mars 1959 satt en 17-årig Nisse Sandström i publiken på Nalen när Sonny Rollins kom till Stockholm. Året innan hade Nisse vunnit solistpriset i tv-jazzens tävling, i konkurrens med bland andra trumpetaren Lasse Färnlöf och tenorsaxofonisten Gilbert Holmström. Konserten med Rollins kom att bli en av hans ”livs största upplevelser inom musik”.
När vi 56 år senare pratar om ett klipp från Rollinskonserten som SVT just grävt fram, är vi båda berörda men också överraskade över programledaren Bengt-Arne Wallins ord om Rollins: att han var lite oborstad!
Nisse förklarar att Rollins hade Parker och Coltrane som förebild, och en tonbild som var något helt annat än den coola Stan Getz-stil som var dominerande ideal i Sverige då, 1959.
– Rollins hade en sådan underbar varm ton, och spelade med stor humor, säger Nisse Sandström om tenorsaxofonisten som han beskriver som en av sina evangelister, en av dem som predikade budskapet.
– Jag var tretton år gammal när mamma tog med mig på bio. Vi såg filmen Glenn Miller Story med Louis Armstrong och Gene Krupa. Sen blev jag frälst. Sedan dess är jazz en religion för mig.
Han säger det med ett förklarat lugn och beskriver att han var något av klassens värsting innan han kom ut i jazzen. Evangelisterna talade och Nils lyssnade.
Han plankade Lucky Thompson, Hank Mobley, Lasse Gullin, Sonny Rollins. Dexter Gordon. Först på klarinett och sedan saxofon. Och det han säger om Rollins: varm och med humor, skulle kunna gälla honom själv. Han som är som ett levande uppslagsverk när det gäller jazzmusikernas tonspråk. Det är alltid det sångbara han letar efter.
Sandström själv har ett genuint bluesigt tonfall med en bukett av infärgningar. Ett säreget driv som Sjostakovitj skulle ha beskrivit som ”han driver på men ökar inte”.
– Tonen är det allra viktigaste. Tonen är det som bär upp det hela. Det är en yta. Sen kommer rytmen, pulsen, svänget. Att improvisera är som att lära sig ett språk.
Sandström har alltid litat på örat, med noterna har det varit sämre. ”Visst kan jag noter men de vill inte riktigt gå ned i fingrarna.” Har det hindrat honom? Kanske att bli fast medlem i Bernt Rosengrens storband. Men Bernt plockade in honom ändå, enkom som solist.
Tenorsaxofonisten och yrkesmålaren Nisse Sandström har varit postbop och bop trogen, frånsett några år på slutet av 1960- och början av 1970-talet då han testade friform. 1972 kom The Painter, den första skivan i eget namn. Den utsågs till Orkesterjournalens Gyllene Skiva. Sedan dess har det blivit åtskilliga inspelningar. Med Red Mitchells Communication, Med Tommy Flanagan. Mel Lewis. Bernt Rosengren och Roffe Ericson. Jan-Erik Vold och Jan Lundgren. Med Cornelis turnerade han ett år tillsammans med gruppen Jazz Incorporated, med bland andra Lars Sjösten, Bertil Lövgren och Sture Nordin.
– Cornelis hade en fantastisk tajming. Han fraserade som en jazzsångare och seglade liksom ovanför rytmen, lite som Billie Holiday.
Och att vi nu, 57 år efter det där tv-priset, äntligen har en skiva med originalkompositioner av Nils Sandström har vi Bertil Levins och Jan Johanssons stipendier att tacka. När beskedet om Bertil Levin-stipendiet kom deklarerade Sandström att pengarna skulle gå till en skivinspelning under överinseende av Jonas Kullhammar. Kullhammar själv var dock inte invigd i planerna utan läste på nätet om sitt kommande uppdrag. Stolt, överraskad och hedrad väntade han på ett samtal som kom först en dryg månad senare.
– Nisse är soulman nummer ett. Det var verkligen en stor heder att han valde mig. Han kan ju välja vem han vill att spela med. Nisse har ett bluesigt groove med ett direkt spel. Det låter okomplicerat men är jävligt svårt. Han har alltid varit en stor idol för mig, säger Jonas Kullhammar.
Live at Crescendo spelades in på jazzklubben i Norrköping, med förutom Kullhammar unga Leo Lindberg på piano, Kenji Rabson, bas och Moussa Fadera, trummor. Varje låt är skriven som en tillägnan till gamla idoler. Hankenstein till Hank Mobley. For Lucky till Lucky Thompson. Mr Music till Al Cohn. Georgie till organisten Georgie Fame.
Att spela in live var en självklarhet.
– Jag litar till en bra personkemi och vad som uppstår i rummet. Det är därför jag föredrar live-inspelningar, även om de innehåller fel.
Tre skivor att börja med, i urval av Magnus Östnäs:
Nils Sandström: The Painter (1972)
Sandströms debutskiva i eget namn. Gyllene Skivan-bop som står sig oanfrätt på 43-årsdagen. Med bland andra pianisten Claes-Göran Fagerstedt och basisten Björn Alke.
Nisse Sandström, Red Mitchell, Tommy Flanagan: Home cooking (1981)
Trio med stora öron. De två amerikanerna tar väl hand om Nisses episka tenorspel. Flanagan kan bland annat höras på Coltranes Giant steps.
Cornelis Vreeswijk & Jazz Incorporated (1979)
Sveriges jazzgrädda gör låtar från Poem, ballader och lite blues, Narrgnistor 2 samt Charlie Parker-klassiker. Cornelis i absolut högform visar att han var en klockren jazzsångare.
(ur Lira #2 2015)
