Jazzkompositören, arrangören och pianisten Carla Bley avled igår tisdag den 17 oktober, 87 år gammal, rapporterar bland annat New York Times.
Enligt tidningen har hennes musik- och livspartner Steve Swallow berättat att dödsorsaken var komplikationer till följd av hjärncancer. Hon dog i sitt hem i byn Willow i delstaten New York.
Lira minns och hyllar hennes minne genom att återpublicera Emil Carlsson Rinstads fina intervju med Carla Bley gjord för exakt tio år sedan, inför en spelning i Sverige.
Ur Lira #4 2013:
Carla Bleys universum har blivit mindre. Men efter femtio år i den smartaste jazzens epicentrum blickar en av genrens mest ikoniska personligheter alltjämt framåt. I oktober kommer hon hem (!) till Sverige.
TEXT: Emil Carlsson Rinstad
Uppvuxen i Oakland, bosatt i Woodstock och med världen som arbetsfält känner sig den 77-åriga kompositören, arrangören och pianisten Carla Bley trots allt svensk. Fadern och kyrkomusikern Emil Borgs föräldrar kom ju faktiskt härifrån.
– Eftersom det inte finns så många svenskar på den internationella jazzscenen hoppas jag på publikens intresse. Det är sista spelningen på turnén, så vid det laget bör vi kunna musiken, säger hon med en syrlig humor som är ett av Carla Bleys tydligaste signum. Såväl när hon talar – men framför allt i hennes musik.
Med trio, kvartett, storband eller Charlie Hadens Liberation Orchestra leker hon med klichéer och skruvar till det välbekanta. Luckrar upp kanterna på klassiska harmoniföljder, tänjer gränserna för traditionella former. Treklanger blandas med jazzlicks och melodramatiska gester. Reggae, marsch, lustiga krumbukter och atonala utbrott. Rotad i det sångbara och tillgängliga utforskar Carla Bley det gåtfulla.
Men du verkar ha ett kluvet förhållande till Sverige. I en intervju berättade du om ett besök hos folk som var emot alla former av nöjen – ända tills de framåt kvällen öppnade vodkaflaskan …
– Haha, sa jag det? Ja, min familj var i sanning emot alla nöjen. Läppstift, dans, populärmusik och svordomar var förbjudet. Jag gick i kyrkan flera gånger i veckan och var tvungen att be varje kväll. Med tiden kändes det där alltmer överväldigande, så vid åtta års ålder blev jag världens kanske yngsta ateist. Jag tänkte: ”så här svårt kan det inte vara meningen att livet ska vara”.
Har uppväxten satt spår i din musik?
– Kyrkomusik dominerade mina första tio år helt, vilket gjort den till en influens.
Efter lektioner sedan treårsåldern spelade hon snart på kyrkliga tillställningar. Åtta år gammal avslutade hon musikstudierna och den sista formella utbildningen blev sedan tionde årskursen, i high school, innan hon flydde till New York och arbete på bland annat Birdland, i garderoben och som cigarettflicka.
Fem års intensivt lyssnande till jazzens stora blev hennes universitet. Sitt efternamn fick hon vid giftermålet med pianisten Paul Bley 1957 och kort därefter började Carlas skeva, melodiska kompositioner att dyka upp på inspelningar av maken, Jimmy Giuffre, George Russell och Tony Williams.
– När jag upplevde 1960-talets New York trodde jag att livet såg ut så där för alla. Men det var en ovanlig plats där många små revolutioner ägde rum. Politiskt omvälvande saker. Musiker som inte passade in i etablissemanget dikterade hur de ville ha det. Jag var en av dem, och jag blev accepterad. I en annan tid hade jag kanske blivit hemskickad till Oakland direkt.
Varifrån fick du modet att bryta konventioner?
– Min uppfostran programmerade mig till att bryta regler.
Vid det här laget har Carla Bley tillhört USA:s intelligenta avantgarde i över femtio år. Fyrtio år före dagens gör det själv-våg startade hon eget skivbolag och upprättade oberoende musikdistribution med dåvarande maken Michael Mantler (trumpetare och kompositör). Hennes scenpersona är för jazzen ovanligt konsekvent och karismatisk, med tjock spikrak page (som för tankarna till åttiotalets Tina Turner) och smal svart kostym.
Det känns som att hela ditt uttryck följt en konsekvent linje genom åren.
– En förändring har jag noterat. När jag var yngre och tyckte om någonting ville jag tillgodogöra mig det för egen del. Men nu inser jag att jag inte kommer att bemästra allt. Jag inser att jag inte kan bli en tennisspelare bara för att jag gillar sporten.
Innebär det att ditt universum blivit mindre?
– Ja, mitt skrivaruniversum har blivit mindre. Men jag tycker att det jag skrivit de senaste fem åren är bättre än det jag skrev fem år tidigare. Oratoriet La leçon française [uruppförd i Tyskland 2012 med gosskör och svenska Bohuslän Big Band] är det bästa jag skrivit. Men eftersom den kräver sextio sångare och tjugo storbandsmusiker är den ännu oinspelad. I nuläget har jag fyra stycken som inte spelats.
Sörjer du att musiken inte spelats?
– Nej. Många musiker dör oupptäckta. Herman Melville dog innan Moby Dick gavs ut. Och all min musik är ju dokumenterad – på papper och i dator – så den kommer att överleva tills jorden översvämmas. Dock borde jag fokusera på att skriva för mindre ensembler.
Men ju mer du skriver, desto mer halkar du ju efter med dokumentation …
– Ja, jag lider av ”den dåliga vanan att skriva musik”.
Efter att enbart ha sett sig som kompositör och arrangör vidgades Carla Bleys palett när hon började jamma med partnern sedan tjugo år, den stilbildande elbasisten Steve Swallow.
– Steve lärde mig att spela ackordföljder så att jag även blev musiker. När han är hemma spelar vi i studion i källaren en timme varje dag.
Var det inte svårt tidigare att skriva saker du inte kunde spela?
– Nej, inga problem. Jag hörde det ändå.
Men hur då?
– Jag vet inte. Det kan ha varit talang…
Har du absolut gehör?
– Det är en del av det. Dessutom vet jag hur instrumenten låter.
Det finns en intellektuell aura runt din musik. Är din arbetsprocess sådan?
– Nej, den är intuitiv. Jag sitter vid pianot och spelar tills det låter bra. En typisk arbetsdag har jag tre eller fyra skrivperioder. Däremellan går jag på promenad, lagar mat eller så. Vid pianot komponerar jag. Arrangerar gör jag med penna vid skrivbordet. Därefter lägger min dotter Karen (Mantler, artist på egen hand, inte helt olik sin mamma) in arren i Finale på datorn.
Bor ni på samma plats?
– Nej, hon bor i New York och jag och Steve bor i Woodstock.
Det känns som att alla musiker bor där.
– Ja, i närheten bor även Jack DeJohnette och Pat Metheny. Men snarare än av musikaliska skäl bor de här för att flygplatsen bara ligger 2,5 timmar bort, vilket är praktiskt om du spelar mycket i Europa. Själv är jag i hög grad en eremit. Jag stannar hemma och går sällan på fester.
Du har samarbetat med samma musiker i decennier, som Charlie Haden och Steve Swallow. Vad söker du efter hos dina medmusiker?
– Jag vill att de ska låta som ingen annan, vilket är fallet med alla mina solister. Ibland blir jag förälskad i nya, men eftersom jag inte kan förlora dem jag redan har, är jag så att säga fast med min familj.
Vilken är din största inspirationskälla?
– Count Basies orkester. På grund av svänget.
Någonstans nämnde du även Beatles och Erik Satie…
– Äsch. De var bara förälskelser. Basie är familj.
