Idan Raichel
Hangar 11, Tel Aviv, Israel 14 februari
Vi måste ha varit ett par tusen som samlats för att höra Idan Raichel live – ensam med sin flygel, sin röst och framför allt alla de sånger som strömmat ur honom under de senaste årtiondena.
Idan Raichel ger allt som oftast sina sånger till andra att sjunga (till exempel i sina samarbeten med etiopiska musiker) och i The Idan Raichel Project sitter han gärna lite utanför strålkastarljuset på scen. Men det är något speciellt med att höra en sång direkt från källan, straight from the horse’s mouth som det heter i den engelskspråkiga delen av världen. På hebreiska … det vete tusan.
Idan Raichels sånger har en självklar plats i många israelers hjärtan och det är lätt för honom att använda oss i publiken som en enda, villig kör under konserten. Då och då skiner strålkastarna bort från scen och ut i folkhavet; jag sitter på femte rad och lailar med bäst jag kan på hebreiska. Melodierna sitter där de ska åtminstone.
Det känns som att vara på hemmakonsert i Idan Raichels vardagsrum: han dricker te och småsnackar om stort och smått med oss mellan sångerna – visste ni till exempel att han började sin musikaliska bana som dragspelare?
När man producerat hit efter hit är det lätt att en sådan här konsert blir lite lång – kan vi ha suttit där i två timmar? En timme skulle ha varit perfekt. Ändå håller Raichel min uppmärksamhet helt okej genom att inkludera loopar, programmerad percussion från en elektronisk trumplatta han har bredvid pianot, han spelar några sånger på gitarr … Det funkar, och jag studerar nyfiket allt det ljud som kan sprudla från en ensam musiker.
Men framför allt är det sångerna som bär oss genom denna långa konsert – sånger som väcker minnen och som varit soundtracks till våra liv i både vått och tort.
Text: Sunniva Brynnel
Bild: Bartzi Goldblat
