Med en sångröst nära förbunden med talrösten och med texter som tar itu med den inre kritikern räds sångerskan Ingrid Malmén inte det personliga.
– Det fanns en period när det blev för jobbigt att mina låtar var så personliga. Det blev jobbigt att ha konsert, jag blev alldeles uttömd! Så för några år sen ändrade jag lite och försökte gå mer mot det poetiska hållet i mina texter och göra dem mer målande för att hitta en balans.
I november släppte Ingrid Malmén skivan Tidvatten som är hennes tredje skiva i eget namn. Hon har varit bandledare sedan 2015 men för denna skiva har hon med sig ett nytt, handplockat, gäng musiker som består av Alice Hernqvist på piano, Pär-Ola Landin på kontrabas, Jon Fält på trummor och Thomas Backman på saxofon och klarinett.
– De är mina idoler! Bara att få spela med dem har varit en sån glädje och inspiration.
Med sig som producent under kompositions- och inspelningsprocessen hade hon sångerskan och kompositören Lina Nyberg.
– Lina var mitt stora stöd. Hon fanns där som ett slags manifestation av det jag ville med musiken. Vi hade pratat så mycket om vad jag ville att plattan skulle vara och när hon satt med under inspelningsdagen i Atlantisstudion hjälpte hon till med beslut som om vi skulle ta om en låt eller inte eller om någon låtform skulle ändras. Med Lina som arbetsledare kunde jag fokusera på att vara konstnär. För det är så jävla svårt att sjunga! Särskilt när man står i ett sångbås och ska leverera de här texterna och är självkritisk.
Självkritik är en av de allmänmänskliga saker som Ingrid Malmén lyfter fram i sina sångtexter.
– Jag vill komma åt de subtila grejerna som vi människor håller på med under ytan. Det som finns där hos oss alla men som man inte alltid adresserar. Hur man tänker och pratar om sig själv fast man samtidigt inte vill erkänna det.
Låten Allt jag vill på skivan syftar på det kritiska förhållningssätt och den inre monolog som många kvinnor har om sig själva och sina kroppar.
– Någonstans blev det bara härdsmälta av alltihop för mig med det där. Jag kan inte bara låtsas om att det här sättet jag pratar om mig själv inte finns. Det är som att vilja hoppa över flera steg i en process i att försonas med sig själv och hur man ser ut. Man måste på något sätt erkänna problemet för att släppas fri. Den här låten var mitt sätt att erkänna att jag har försökt skita i det men att det inte går. Och att jag faktiskt bara är kvinna i det här samhället som har så sjukt snäva normer, ett nålsöga som man ska passa igenom.
Text: Sunniva Brynnel
[Smakprov från Lira #4 2023]
PS: Vill du hänga med i musikflödet 2024? Prenumerera på Lira! Kostar bara från 25 kronor i månaden!
