Immanuel Wilkins
Stockholm Jazz Festival, Fasching, 23 oktober 2022
Förväntningarna låg tvärtjocka i luften på Fasching i Stockholm på söndagskvällen. Det var så fullsatt att det var svårt att ens få in en fördom om jazz i lokalen. Ett öronbedövande jubel bröt ut när unge Immanuel Wilkins klev upp på scenen för att avsluta Stockholm Jazz Festival 2022.
Med all rätt är Wilkins oerhört hajpad och omtalad. Debutskivan Omega blev vald till år 2020 års jazzplatta av New York Times och uppföljaren The 7th hand är egentligen ännu bättre. Och Wilkins är bara 24 år gammal, nästan oanständigt ung för att göra musik på den nivå han gör.
Wilkins nickade försynt till bandet och satte munstycket till munnen. Och som han spelade. Med en fantastisk ton i sitt instrument flög Wilkins genast iväg, till synes obehindrad och fri. Han har en enastående balans och varenda fras låter både ostyrig och exakt samtidigt. Är han världens bästa nu levande jazzsaxofonist? Jag vet att frågan är löjlig, men just där och då kändes den rimlig.
Eftersom Wilkins själv har siktet på jazzens gångna storhetstider tänker man osökt på de troliga förebilderna. Här finns på en och samma gång den lekfulla anarkin hos Eric Dolphy, den ömsinta hårdheten hos Wayne Shorter och det religiösa flödet hos John Coltrane. Och här är någon som faktiskt kan ställa sig bredvid dem. Wilkins kliver tydligt iväg mot jazzens klassiska utkanter men inte för att imitera eller låna stilelement från giganterna, utan för att helt enkelt fortsätta resan.
En egenhet hos Wilkins är att han flera gånger hejdar sina vilda tonkaskader och landar i sekvenser där han lugnt och mycket omsorgsfullt upprepar ett enkelt riff i flera minuter. Dessa stillastående passager blir meningsfulla när vi ser hur mycket känsla Wilkins lägger ner på varje riff. De följer en musikens logik, ger oss chansen att sjunka ner i en fördjupad upplevelse och får en roll i de större strukturer Wilkins lägger vikt vid. En stor del av The 7th hand består av en lång sammanhängande svit.
Konserten blir inte sämre av att Wilkins omger sig med tre särpräglade musiker av främsta klass. Pianisten Micah Thomas kan i ena stunden duka fram täta tonflöden med en nästan matematisk precision i rytmiken och i den andra på finaste sätt hjälpa Wilkins att hejda tidens gång under de långsamma styckena.
De gånger basisten Rick Rosato får utrymme far han ut i ett snabbt men påfallande melodiöst spel, som om han ville sjunga genom basen, och ger oss små kompositioner som bidrar till helhetens mosaik. Trummisen Kweku Sumbry rullar ut polyrytmiska mattor, kanske inte med kraften hos en Elvin Jones, men minst lika påhittig och finurlig.
I sin förannonsering lovade Fasching att ”ni som har biljett kommer i framtiden kunna säga att vi var där.” Kanske var det förklaringen till att det gick lättare att andas inne på Fasching under andra set. De som ville säga att de varit där hade gått hem. Jag klandrar dem inte, för den typ av jazz Wilkins spelar är stundtals inte den mest lättsmälta och kräver en del inlyssning.
Wilkins stängde konserten och därmed jazzfestivalen med några långa spröda toner som om han försiktigt ville natta oss och lägga över täcket så mjukt som möjligt. När jag kom ut från Fasching stod regnet och vägde i luften. Det kändes som att jag kunde räkna varje droppe för sig. Så här borde alla jazzfestivaler sluta.
text: Anders Pihl
bilder: Leo Ahmed
OBS! Just nu kan du provläsa Lira ett helt år till mindre än halva priset. För bara 195 kr (ord pris 395 kr) får du fyra matiga nummer med allt om folkmusik, rootsmusik och såklart jazz! Ange kampanjkoden ”sthlmjazz” när du klickat i rutan för ”Prenumeration 1 år, 4 nr 395 kr” så dras hela 200 kronor av!
