Huvudnumret i Lira #4 2020 är det tjugo sidor (och cirka 45 000 tecken!) långa reportaget på temat sångens roll och status i folkmusiken.
Artikelförfattaren Annika Hammer har grottat ner sig ordentligt i detta ämne. Frågor hon ställde var: Varför tycks sången ha lägre status än instrumentalmusik? Varför är det nästan bara kvinnor som sjunger? Håller folkmusikvärlden på att splittras, när rena vokalgrupper går sin egen väg och instrumentalister en annan?
Här får hon stå till svars själv!
Varför ville du skriva den här texten?
– Jag vill sätta ljuset på sångens plats i svensk folkmusik i dag. Genom åren har jag mött många sångare som upplever att vokalmusiken behandlas styvmoderligt i folkmusikvärlden, eller annorlunda uttryckt, att den har lägre status än instrumentalmusiken. De få gånger jag har sett frågan om status tas upp i större sammanhang så har det inte direkt blivit någon diskussion, mest goddag yxskaft-inpass av typen ”vadå, det är väl bara att bestämma att det man själv gör har hög status?”. Status är svårt att mäta objektivt, men det betyder inte att det inte finns eller saknar betydelse.
– Ett viktig del av reportaget är jämförelsen med Norge. Som sångare händer det ibland att man längtansfullt sneglar ditåt och tänker ”där har sången alltid fått vara med”. När jag förstod att sångens status i norsk folkmusik i själva verket är resultatet av målmedvetet arbete, så blev jag väldigt nyfiken på varför det ser ut som det gör i Sverige.
Hur gick du till väga?
– Jag har gjort en lång rad intervjuer med musiker och musikforskare. Vokalister i första hand, men inte bara. Läst kopiösa mängder litteratur. Diskuterat med insatta människor i min omgivning. I slutändan kom ganska få personliga anekdoter med i reportaget, de behövdes inte, men man kan säga att mina egna erfarenheter ligger som en resonansbotten i texten.
Några slutsatser eller kommentarer i intervjuer som förvånade dig?
– Arbetet med reportaget har på det hela taget resulterat i fler frågor än svar … Men en sak har gått upp för mig: att det som verkligen skulle ha mått bra av den draghjälp som norsk folksång till slut fick av spelmansrörelsen där, det är den allra smalaste sången. I synnerhet oackompanjerad sång, som det finns väldigt få professionella forum för.
Har du fått några reaktioner på texten?
– Hittills mest uppmuntrande tillrop från sångare, främst yngre, som känner igen sig och tycker att det är viktiga ämnen som tas upp. Det känns väldigt roligt! Men jag hoppas att det inte stannar vid att alla som redan fattat galoppen nickar igenkännande, utan att det blir läst och diskuterat av fler.
Vilka frågetecken kvarstår? Några aspekter du hade velat undersöka närmare?
– Esbjörn Hazelius sa en intressant grej om att välja repertoar, som jag gärna skulle ha borrat djupare i. Musikforskaren Ingrid Åkesson har skrivit om det – att det kan tänkas att olika delar av den vokala repertoaren tilltalar män och kvinnor olika mycket. På gruppnivå, behöver jag väl knappast tillägga. Det får någon gärna forska mera i!
– Flera av dem jag pratade med informellt tog upp behovet av ett professionellt nätverk. Det finns ju nätverk av olika slag – täcker de inte behovet eller når de inte ut? Jag skulle gärna ha pratat mer om det med företrädare för aktiva nätverk och organisationer.
– Diskussionen om amatörism och professionalism är både viktig och intressant. Dessutom ett område där den del av folkmusikvärlden som är intresserad av sång ibland har lagt krokben för sig själv, enligt min mening.
Patrik Lindgren
Fotnot: Som prenumerant har du fri tillgång till Liras digitala utgåva, och du kan läsa hela artikeln här eller i vår app. Vill du beställa ett lösnummer gör du det här. Allra bäst för både dig och oss är förstås en prenumeration – just nu får du våra två topp 100-nummer som bonus!
Här är Annika Hammers spellista inspirerad av artikeln!
