Gyedu-Blay Ambolley
Fasching, Stockholm, 24 maj
Ghana blir självständigt år 1957. År 1971 hålls konserten ”Soul to Soul” i den ghananska staden Accra som ett del av jubileumsfirandet för landets självständighet. I syfte att förena den afrikanska diasporan runt om i världen reser flera afroamerikanska artister till Ghana för att delta i konserten. Stora namn som Wilson Pickett, The Staple Singers och den nyligen bortgångna Tina Turner uppträder.
Vid denna tid finns enbart en tv-kanal, där konserten sänds. En 24-årig Gyedu-Blay Ambolley sitter hemma i Sekondi och blir djupt inspirerad av det han hör. Ambolley, som vid denna tidpunkt spelade musik med olika västafrikanska traditionella sound, förenar sin musik med afroamerikansk funk, soul och jazz. Två år senare slår han igenom stort med sitt debutalbum Simigwa (som även gav namn åt den subgenre Ambolley skapade) och tillför en ny dimension till Ghanas musikliv.
Allt detta och mer berättade musikpedagogen, pianisten med mera Stevie Nii-Adu Mensah – främjare av afrojazzkulturen i Sverige – när han presenterade Gyedu-Blay Ambolley inför konserten.
Över trettio studioalbum efter nämnda debut står Ambolley här framför oss på Faschings scen, med sitt Sekondi Band. Utanför lokalen vibrerar en varm försommarkväll, och Gyedu-Blay Ambolley and His Sekondi Band får inte direkt kroppstemperaturen att sjunka. Highlife-rytmerna är föga förvånande medryckande och hela Fasching dansar med.
På scen har denna ghananska oktett tagit plats och drar igång highlife-festen. Den energiska, unga skaran instrumentalister som utgör Sekondi Band öser verkligen från första till sista ackord. Med stora leenden och bejakande lekfullhet gentemot varandra är det en fröjd att dansa till.
Kontrasterande står Ambolley i mitten av bandet och rör sig med minimala rörelser, ofta djupt försjunken i att betrakta någon i bandet. Inledningsvis känns det lite snopet med Ambolleys återhållsamma närvaro, men vid närmare eftertanke utgör han en grundstomme. Han tillför ett allvar, som en grundstomme just i det lekfulla dansanta.
Med sin starka röst genomtränger han stämningen med sina viktiga budskap i texterna. I Ambolleys texter återkommer det panafrikanska temat, där han kritiserar korruption, neo-kolonialism och ojämlikhet. Detta förekommer bland annat i vad som skulle kunna kallas hans nuvarande hitlåt Afrika yie. Det är en av kvällens höjdpunkter när det suggestiva introt till låten drar igång. Hade The Doors snubblat in på highlife-genren hade man kunnat tro att det var Morrison och inte Ambolley som låg bakom musiken.
Spelningen övergår till Ambolleys fjolårsalbum som rymmer highlife-tolkningar på klassiska jazzlåtar. Tolkningen av John Coltranes A love supreme är lättsam och skapar en engagerad publik som fortsätter sjunga på refrängen även när bandet tystnat.
Konsertens lugna stund förbehålls Thelonious Monks Round midnight, vilket utgör en fin kontrast till den överlag intensiva spelningen. Bandet skapar en så självklar tapet av rytm och rörelse, som ackompanjeras av Gyedu-Blay Ambolleys djupa röst. Kvällen speglar Ambolleys fusionartade artisteri väl genom att presentera en mix av highlife, funk, disco och rap.
text & bild: Niki Tegeland
