Redaktionsbloggen

Joel Lyssarides, Dan Lundgren, Magnus Öström och gästen Ulf Wakenius. Bild: Leo Ahmed

Hitparad med lång gästlista när Esbjörn Svensson hyllades

15 okt 2023

EST 30 år 
Filadelfia, Stockholm Jazz Festival 13 oktober 2023

Esbjörn Svensson Trio var inte bara en av Sveriges största jazzgrupper i modern tid såväl i hemlandet som internationellt, de förde även ut jazzen långt utanför de vanliga jazzkretsarna – och förde in rock och elektronisk musik i pianotrioformatet. 

I år är det trettio år sedan trion bildades, och femton år sedan pianisten, keyboardisten och kompositören Esbjörn Svensson omkom i en dykolycka. Invigningskonserten på årets Stockholm Jazz Festival är därför en storslagen, två timmar lång hyllning till honom och till trions musik, och den görs av de som som under alla åren ingick i bandet: trummisen Magnus Öström och kontrabasisten Dan Berglund. 

Den som har äran att sitta vid pianot denna kväll är Joel Lyssarides, som själv föddes samma år som EST bildades, och under nästan hela konserten medverkar dessutom fler namnkunniga gäster.

Öström och Berglund har valt ut låtar från de flesta av bandets många skivor, ”hits” som Öström beskriver dem. För det är de ju verkligen, trots att all bandets musik är instrumental och i många fall har ganska kluriga, komplexa låtuppbyggnader så är det samtidigt ofta låtar som är väldigt välkända.

Tydligen är det lika bra att börja med den sannolikt största hiten av alla. Efter ett kort stråksolo av Berglund kommer de inledande tonerna av From Gagarin’s point of view, och genast hörs ett myller av igenkännande, lyckliga ”Åh!” från publiken i den utsålda Filadelfia. Och visst är den här versionen lika ljuvligt vacker som förr i tiden, med Magnus Öströms glesa och hyperexakta trumkomp som skapar spänning. 

Det blir också den enda låt som görs i trioformatet, för sedan kommer gästerna in en efter en. Ulf Wakenius spelar gitarrsolo i Seven days of falling, sedan kommer Magnus Lindgren och spelar tvärflöjt i Tuesday wonderland och i bakgrunden byggs trumspelet mycket långsamt upp från avskalat till oerhört intensivt, något som Magnus Öström behärskar till perfektion och gör flera gånger under konserten. Finländske Verneri Pohjola inleder Eighthundred streets by feet ensam med sin trumpet som han loopar och spelar i stämmor med sig själv, innan de övriga kommer in. I de följande låtarna medverkar alla sex.

Och visst blir hela konserten ett slags hitparad. I Elevation of love preparerar Lyssarides pianosträngarna så att de sprakar och knastrar, sextondelarna flödar i melodin i When God created the coffee break ochballaden Waltz for the lonely ones är oerhört vacker. Good morning Susie Soho är desto groovigare, med blytung bas och ett mäktigt solo av Dan Berglund, som när han efter det får stora applåder spricker upp i ett varmt leende. 

Joel Lyssarides fick äran att ta Esbjörn Svensson plats. Bild: Leo Ahmed

Dan Berglund och Magnus Öström har sedan EST upplöstes spelat var för sig i ett stort antal olika band och projekt, där Tonbruket respektive Magnus Öström Group är bland de mest välkända, och sedan några år tillbaka spelar de även tillsammans igen i trion Rymden. Men denna kväll är det uppenbart hur betydelsefulla EST-låtarna är för dem, men också hur betydelsefulla de är för låtarna. Öströms mycket personliga spel som omfattar allt från extremt intensiva, rockiga grooves till mjukt vispspel och Berglunds mäktiga basriff och egensinniga solon utgör oerhört viktiga komponenter i det som var EST. 

Tydligen har musikaliteten förts vidare av trions medlemmar till deras barn, som medverkar i extranumren. Här tycks valet vara att visa på bandets stora spännvidd genom att först spela deras kanske allra stillsammaste ballad, Believe beleft below, som görs i en vokal version där döttrarna Amanda Öström och Lilo Berglund sjunger mjukt och smäktande. Därefter dundrar Magnus Öström och Noa Svensson igång en lång duett på varsitt trumset som leder in i en magnifik Dodge the dodo, där Dan Berglund äntligen drar till med sitt monsterdistade sound i ett sågande stråksolo. Sedan spelar Jonas Berglund gitarrsolo, följd av Albert Berglund med ett långt och rasande snabbt solo på altsax, och Ruben Svensson på ett hårdrockigt gitarrsolo. Efter närmare tjugo minuter klingar kvällens mäktigaste och tyngsta låt till slut ut, och en makalöst värdig hyllning är till ända.

För som Magnus Öström sa, ”det är bättre att vi spelar de här låtarna än att de bara ligger i en byrålåda”. Det är fullkomligt sant.

Text: Rasmus Klockljung

OBS: Just nu och så länge festivalen pågår kan du teckna en helårsprenumeration av Lira till extra förmånligt pris – ange kampanjkoden ”SJF” när du beställer ”1 år, 4 nr” i formuläret här så får du 50 % rabatt!


Fler recensioner

Annonser