Hur gestaltar man sin hembygd i musik? På skivan Pjäxeröd 2.0 återvänder trummisen Johan Björklund till sin barndoms Hedekas för att möta sitt förflutna, geografiskt såväl som känslomässigt.
– Pjäxeröd är gården jag växte upp på och jag hade en fantastiskt trygg barndom med allt vad det innebar att växa upp på en bondgård.
Detta till trots är Pjäxeröd 2.0 en mörk skiva. I det elektroakustiska soundet skaver ljuden mot varandra ödesmättat och ödsligt, avantgardistiskt och improviserat. Även under de vackraste av melodier bubblar något som tycks olycksbådande på ett suggestivt och filmiskt vis.
– När jag som barn kom på att jag ville hålla på med musik kände jag mig så himla ensam. Jag var liksom inte så bra på att trimma moppar och tyckte inte om att spela fotboll och det var det som de flesta i min ålder gjorde då. Jag gled ganska snabbt in i hårdrocken, och den fanns det ett starkt motstånd mot. Jag minns att min skolfröken sa att vi skulle hamna i helvetet om vi lyssnade på sånt. Men då kände jag mig verkligen tvungen att lyssna på den eftersom hon sa så!
Rock- och metalinfluenserna finns där i plattans mörker, även om Pjäxeröd 2.0 är mer inväntade, mer isig än dess influenser.
– Min stora musikaliska passion är black metal! Ju råare och mer blod och eld och grejer desto bättre! Det är ingen musik som jag själv spelar, men jag har det i mig.
Johan Björklund berättar detta på sin sympatiska bohusdialekt och min tes om att det alltid är de snälllaste killarna som lyssnar på metal befästs ännu lite starkare.
Med låttitlar som Hunting kantorn och Nuclear highlands återvänder han till barndomens älgjakt (nu är han dock vegetarian), och till de decennier av vaktande av Kynnefjäll som lokalbefolkningen organiserade för att förhindra att berget skulle bli slutförvar av kärnbränsleavfall. Platsen som han som ung inte tyckte hade mycket att erbjuda växte plötsligt till ett både händelserikt och vackert område.
– Under pandemin skaffade jag mig en kamera fast jag inte kan fota. Jag är jättedålig på att fota människor, men jag upptäckte att jag kan fota träd. Jag gjorde några studiebesök i Hedekas, körde upp helt inkognito utan att hälsa på någon, och upptäckte vilken fantastisk natur det finns där! Jag blev helt förhäxad av skogen runt Hedekas och ser på naturen där med helt andra ögon nu. Den naturen blev också en stor inspirationskälla till musiken på skivan.
Projektet kulminerade förutom i skivan bland annat också i ett fyra dagars residens i Hedekas bygdegård ihop med bandet på skivan, där vi hör musiker som Arve Henriksen, Maria Palmqvist och Thomas Markusson.
– I stället för att spela konsert där repade vi i bygdegården i fyra dagar och folk fick komma och lyssna. Då blev det en hel del samtal efteråt om folks upplevelser av musiken, folk får i regel en annan ingång till musiken när de kommer nära.
Johan Björklund har själv erfarit detta från lyssnarens perspektiv.
– Anledningen till att jag började spela trummor är att Bohus Bataljon, numera Bohuslän Big Band, kom till min skola när jag var elva och spelade marscher från artonhundratalet. Det är en av de viktigaste musikaliska upplevelserna jag haft i hela mitt liv.
Text: Sunniva Brynnel
[Smakprov från Lira #4 2023]
PS: Vill du hänga med i musikflödet 2024? Prenumerera på Lira! Kostar bara från 25 kronor i månaden!
