Knut Reiersrud
Stallet, Stockholm Jazz Festival 17 oktober 2024
Att göra en nästan två timmar lång solokonsert inför ett fullpackat Stallet är nog inte det lättaste, men norske Knut Reiersrud har gjort ett stort antal spelningar under sin långa karriär och sköter det lika avslappnat som galant. Han är lysande både som historieberättare och gitarrist, och under de långa skildringarna om hur han under barndomen började lyssna på blues och senare lärde sig spela drar han ner många skratt från publiken. Faktum är att det inte alls känns som att konserten är så lång, och den hade gärna fått pågå ännu längre.
Mestadels spelar Reiersrud egna låtar, ofta finns bluesen med på ett hörn men de är inte tydliga blueslåtar. På sätt och vis görs många av dem inte heller som sololåtar, för norrmannen är en mästare även på att använda sig av livelooping och effekter. Resonatorgitarren som han använder i de flesta låtarna har förstås en rymlig klang, som funkar utmärkt att skicka in i effektboxarna och skapa nya ljud med. Ibland loopar han en basgång och något riff för att sedan bygga på, men ofta ligger det några diffusa, subtila ljud i bakgrunden som mest är stämningsskapande. Men Reiersrud hårdrar det också åt andra hållet ibland och speedar upp effekterna så mycket att de börjar tjuta och yla.
Den gamle spelkompisen Ale Möller gästar i en bluesig munspelsduett och Knut Reiersruds hustru Marit Halvorsen sjunger och spelar sälgflöjt i en av kvällens lugnaste sånger, men annars sitter han stilla helt ensam på scenen under konserten, med ansiktet skuggat av hatten. Ända fram till extranumret vill säga. I en traditionell norsk folkmelodi som kryddas med tunga riff stämmer han ner en akustisk gitarr så mycket att det tydligt hörs hur bassträngen wobblar, för att sedan, medan han stämmer ner ännu mer och ännu mer lägga sig ner på scengolvet, och till slut faller hatten av.
Det är också ett sätt att avsluta en konsert på.
Text: Rasmus Klockljung
