Som meddelats tidigare har den amerikanske låtskrivaren och sångaren John Prine gått bort i sviterna av covid-19.
Liras Magnus Östnäs tecknar här ett porträtt av en unik låtskrivare och personlighet vars sånger fick självaste Dylan att lyfta på hatten.
***************************************
John Prine är död. Och han ska räknas som en av de största fastän han aldrig nådde den allra största publiken. Prine var både den äldre generationens singer-songwriter som den yngre generationens favorit och beskyddare.
Han släppte 17 studioalbum med eget material. Majoriteten av dem på sitt eget bolag Oh Boy Records som han bildade 1981. Tog hem två Grammy för bästa folkmusikalbum och blev invald i Songwriters Hall of Fame.
John Prine skrev direkt på benet och som få ritade han med ett par snabba drag upp en persons livsöde, ofta med underskruv och en varm men kärv humoristisk twist ur mungipan. Han fångade livsöden i ett par meningar. Vår existentiella belägenhet i ett par stavelser. Många av hans låtar är fulländade noveller, späckade av pärlor.
”Father forgive us for what we must do / You forgive us we’ll forgive you
We’ll forgive each other till we both turn blue / Then we’ll whistle and go fishing in heaven”
Från Fish and whistle, eller som i raderna från Souvenirs:
”Broken hearts and dirty windows / Make life difficult to see
That’s why last night and this mornin’ / Always look the same to me”
John Prine läste och inspirerades av både Steinbeck, Joe Hill och Dylan och vek heller aldrig undan för att med den enskilde som prisma teckna de stora politiska rörelserna, alltifrån veteranskildringen Sam Stone till gruvbolagens skövling av hans pappas barndomsland i bluegrass-hiten Paradise. Liksom Dylan har Prine alltid gått sin egen väg, men till skillnad från Bob har Prine aldrig sökt sig till de stora brännglasen.
Han gick fri från cancer två gånger. Den tog en bit av hans nacke, delar av ena lungan och delar av hans röst. Men efter sjukdomsperioderna kom han tillbaka med en förnyad lust till sångerna, de sånger kollegor som Dylan, Springsteen, Bonnie Riatt och Jackson Browne lyft fram sedan mer än fem decennier. Samtidens generation singer-songwriters har likväl gjort honom till sin: Jason Isbell, Amanda Shires, Margo Price, Kelsey Waldon, Tyler Childers, Sturgill Simpson, Todd Snider.
John Prine gick sin egen väg. Brevbäraren som tidigt skrev några av sina mest kända låtar på den dagliga rutten i Chicago och som började spela på stadens folkscen medan han ännu jobbade på postverket. Hans gode vän Steve Goodman drog dit Kris Kristofferson och Paul Anka till Earl Of Old Town för att lyssna på den egensinnige singer-songwritern. Både Prine och Goodman flögs till New York. Efter en konsert på Bitter End erbjöd Jerry Wexler honom skivkontrakt. Prines debutalbum – förutom Paradise vilken Prines bror David är med och spelar fiol på – spelades in i Memphis med musiker som gitarristen Reggie Young och pedalsteelern Leo LeBlanc.
Plattan innehöll några av de låtar som för alltid kommer att förknippas med honom, och som han spelade igenom hela sin karriär: Sam Stone om Vietnamveteranen som återvände med hela kriget inombords, Hello in there om känslan av att vara en av de äldre och Angel from Montgomery som blev Bonnie Riatts absolut största hit.
När John Prine släppte sitt debutalbum 1971, under en period där många höjde ögonbrynen inför Dylans albumutgivning, var det många som talade om honom som den nya Dylan. Det ville inte Prine själv höra talas om, även om han inspirerats av mannen från Duluth. Att uppskattningen var ömsesidig fick Prine erfara när han träffade Dylan på en fest strax innan debutskivan kommit. De jammade Hank Williams-låtar och Dylan kunde några av Prines låtar. I en intervju i Huffpost för några år sedan nämnde Dylan Prine som en av de låtskrivare han håller högst. Citatet om Prine är välbekant: ”Prine’s stuff is pure Proustian existentialism. Midwestern mindtrips to the 9th degree.”
I Gävle i början av februari i år visade John Prine varför han, inne på sitt femte decennium som låtskrivare och artist, tillhör country- och folkscenens panteon. Konserten kom att bli en av hans allra sista. Prine ställde in den återstående turnén i Europa. Åkte hem och gjorde en höftoperation som han höll på att rehabilitera sig från när smittades av coronaviruset.
I slutet av mars lades han in på Vanderbilt Medical Center i Nashville drabbad av covid-19. På tisdagen den 7 april dog han i sviterna av sjukdomen, 73 år gammal.
Men den där nollgradiga februarikvällen då isen bara låg som ett kantfras i Gavleån, körde han in på scen i sin lilla permobil. Möttes av stående ovationer från det fullsatta auditoriet som han höll i sin hand genom hela kvällen. Med mellansnack som närmade sig hans yngre år, då han klev in på scen med ett sexpack och en askkopp och försnacket till en låt kunde ta åtminstone två cigg.
John Prine älskade att uppträda och hade en unik närvaro som lyfte folk omkring honom. Men ibland undrar jag om Kentucky-ättlingen, född i Chicago-förorten Maywood, trivdes lika bra ett par spotlights bort från rampljusen, betraktande skeendet över en pint Guinness.
På Cirkus Skandiascen i Stockholm för tre år sedan merengue-dansade han sig ut efter en episk Lake Marie, and Man he was ssssssssizzlin’.
Nu har han merengue-dansat sig ut i evigheten. Tack för allt John Prine!
Magnus Östnäs
