Det är med sorg vi får veta att den så älskvärde Hammondmaestron Dr Lonnie Smith gick bort i tisdags, i sviterna av en lungsjukdom, 79 år gammal.
Lonnie Smith slog igenom som jazzorganist på det funkiga 1960-talet, först som en del av gitarristen George Bensons och senare saxofonisten Lou Donaldsons respektive grupper, men snart i eget namn. 1968 skrevs kontrakt med klassiska Blue Note och under loppet av bara några år gav han ut fem album där.
En bit in på 1970-talet och under 1980-talet hamnade ”doktorn” (nej, han hade ingen formell titel men förleden hjälpte till att skilja honom från kollegan Lonnie Liston Smith) och den orgeldrivna jazzen i allmänhet lite utanför rampljuset tills den återupptäcktes på 1990-talet av både acid jazz- och hiphop-rörelsen.
Lonnie Smith började ge ut egen musik igen och comebacken skulle så småningom fullbordas när han 2016 för andra gången i karriären skrev kontrakt med Blue Note. Det hann bli tre album, av vilka det senaste – Breathe – gavs ut så sent som i våras, med omtalat vokalgästspel av självaste Iggy Pop.
Lonnie Smith drevs av aldrig sinande spelglädje och nyfikenhet och både hans musik och person präglades av värme och humor.
Undertecknad håller nu lite extra hårt i det exemplar av Lira #1 2016 (kanske den snyggaste omslagsbilden i Liras historia?) som jag fick signerat av Dr Lonnie Smith i samband med en konsert på Fasching i Stockholm samma år.
Intervjun till reportaget i det numret gjordes av Ulf Johanson och illustrerades av alldeles fantastiska bilder av danske fotografen Eddie Michel Azoulay. Allt går att läsa och beskåda här i Liras digitala arkiv – fritt för prenumeranter!
Patrik Lindgren
