Det har gått två veckor sedan hon fick hjälp av scenen på Nalen i Stockholm. Hon tog de få trappstegen ner och lämnade oss med allsång i ”No more crying – we got work to do”. Under tio minuter sjöng vi – innan roddarna kom in och började plocka ihop. Ljuset tändes, förtrollningen släcktes. Mavis hade lämnat, men i anden fanns hon kvar och vi lämnade med insikten att ljuset är omätbart starkare än mörkret.
Gospel-soul-evangelisten Mavis Staples, som fyller 80 år i dag den 10 juli, hade just gett oss årets konsert. En och en halv timme ur hjärtat som inleddes med Staple Singers-klassikern If you’re ready (come go with me) och med Mavis chockartat bra stämband – och med det tighta, råa bandet med trumslagaren Stephen Hodges, basisten Jeff Turmes, gitarristen Rick Holmström och körsångarna: Donna Gerrard och Vicki Randle.
Och jag tänker på när hon som barn satt i studion och väntade på att spela in med familjen. Hur hon gick ut på gatan utanför hemmet i The Windy City och sjöng blues och blev inmotad och åthutad med orden: ”i vår familj sjunger vi gospel” och jag tänker att det är det hon gjort genom alla år och det är det hon fortfarande gör: gospeln är den heliga ande i henne oavsett om det är Dylan-covers, Talking Heads eller Prince-låtar; allt är evangeliet hos Mavis. Hon skämtar med oss om att kandidera till Vita Huset, det hus där hon sjungit in såväl John F Kennedy som Obama men som hon inte längre vill ha att göra med.
På Nalen denna ljusa kväll i juni är hon en självklar kandidat – kampanjlåten:”Touch a hand, make a friend”, det går sådär – vi är ovana vid musikaliska uppmaningar, kanske något brända sedan ministern dikterade ”We shall overcome” under ett fullsatt, upprört möte i ett Folkets hus i en av Stockholms nordvästra förorter.
Men gospeln flyttar tillfälligt in på Nalen: ”What good is freedom if we have not learnt to be free”, sjunger Mavis från nya Ben Harper-skrivna och -producerade skivan We get by. Och även om sången och frihetskampen är sprungen ur afrikan-amerikanernas liv, handlar den om oss alla. Det är en frihet som ser sig kringränd, villkorad och hotad under hatet och rädslans kolportörer. Ondskan har ingen musik, den har marscher där den enskildes frihet inte har någon plats. Det svänger inte om hatets falska evangelium, det hackar och skorrar. Men det krävs ett lyssnande mod för att avslöja det.
Mavis Staples vittnar om detta. Och hon får med oss i sången: ”We got work to do!”. Grattis Mavis Staples, 80 år ung.
Magnus Östnäs
