Ale Möller
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm 7 mars 2023
Det är ganska få artister som uppnår en femtio år lång karriär, och än färre som fortsätter vara ledande, kreativa och ständigt nyfikna på något nytt. En som lyckats med det är kvällens huvudperson, men så är ju heller inte Ale Möller vilken musikant som helst.
Genom åren har han spelat i oräkneliga band och konstellationer, vissa har funnits i decennier medan andra varit mer eller mindre tillfälliga. Till den här jubileumskonserten har han samlat ihop ett antal medmusiker från några av dessa, som denna kväll i sin tur spelar ihop i helt nya sättningar.
Först ut, efter Ales inledning på kohorn, är trion med pianisten Johan Graden och slagverkaren med mera Olle Linder. Medan snöstormen härjar i Stockholm spelar de ”vårsången”, Beatles klassiska Here comes the sun, i oefterhärmlig tolkning med solon på både piano och skalmeja.
Därefter kommer den ena gästen efter den andra in, så att nästan varje låt spelas av en annan konstellation än de tidigare. Ales dotter Anna Möller, medlem i Kolonien, är fiolsolist i en ösig reel, och Lena Willemark, som spelat ihop med Ale Möller i omkring 35-40 år (”beroende på hur man räknar”), sjunger Somliga går i trasiga skor på älvdalska, och med hennes alltid innerliga röst blir det förstås en av de finaste tolkningar jag hört av denna annars så utslitna sång.
Flera medlemmar från ett av Ale Möllers senaste band, Xeno Manía, dyker upp. Slagverkaren Liliana Zavala sjunger en låt på spanska som kryddas med hennes svängiga congaspel och ett trombonsolo av Karin Hammar. Erik Rydvall, som också är med i Xeno Manía, och Kristine West spelar en kombination av folkmusik och barock på nyckelharpa och flöjter, och då och då utvidgar de sig till trio med Ale Möller. Här spelar de ett par stycken av Bach som ramar in en halling, och lyckas förstås få det att smälta ihop sömlöst.
När Berrin Sahin sjunger Sari gelin på turkiska med ödsligt ackompanjemang av Mats Öbergs orgelborduner, Gradens glesa pianotoner och Ale Möllers duduk-liknande instrument clarino blir det nästan kusligt vackert – varpå nästan alla på scen kastar sig in i ett ordentligt ös med smattrande slagverk och ett trombonsolo. När Sahin återvänder till mikrofonen är det med betydligt mer kraft i rösten, och när jag nästan tror att de inte kan lägga ännu mer tryck i tonerna kliver Lena Willemark fram och kular.
Just detta att sätta ihop flera ofta till synes vitt skilda låtar till en svit är något som Möller flitigt ägnat sig och, och de flesta nummer denna kväll består egentligen av flera låtar. Inom dem kastar sig musikerna vilt åt olika håll, här bollar Graden och Öberg syntsolon mellan sig, och Ale Möller hänger på sig dragspelet och tar en egenskriven ”fransk vals” för att i andra låtar spela solon på mungiga eller ett synnerligen väsigt rörblåsinstrument. I extranumret tar han sig till och med an något som närmast är rappande, och mellan fraserna växlar han mellan att låtsas använda sälgflöjten som en käpp och att ta bokstavliga glädjeskutt.
Denna ständiga entusiasm och spelglädje som han alltid visar är ett av Ale Möllers främsta signum, och är det detta som är avgörande lär de första femtio åren bara vara början på hans karriär.
text & bild: Rasmus Klockljung
