Alabaster DePlume
Fasching, Stockholm 29 januari 2024
Alabaster DePlume (som egentligen heter Angus Fairbairn) är en fyrtioårig man från Manchester, numera stationerad i östra London. Huvudinstrumenten är saxofon och röst, ibland sång men ofta långa poetiska monologer. Till och från spelar han lite gitarr.
Sedan han spelade på Fasching 2022 har hans rykte bara ökat och även en mörk januarimåndag är det fullt till bristningsgränsen.
Den här gången är sättningen DePlume plus en basist och en trummis. DePlume liksom hoppar och studsar upp på scenen. Att han är mycket taggad går inte att ta miste på. Han inleder med att prata och prata (eller improvisera fram en dikt om man så vill) om den här stunden, om oss, om att vi är speciella. Innan bandet tar ton och ser vart den leder. Direkt har de oss på helspänn.
DePlumes saxofonspel är rätt speciellt. Får en ofta att tänka på hur det kunde låta kring Hailu Mergia och Mulatu Astatke i Etiopien på sjuttiotalet. Sprött, sökande, luftigt.
Mot slutet av många låtar börjar han sjunga, tydligt improviserat, bandet körar med på ett underbart vis. Efter nästan varje låt hoppar han upp och ner av glädje för att de lyckades få till det så fint. “I fucking love doing this shit!”, utbrister han flera gånger. Musiken rör sig mellan vaggvisor och spröda ballader till kampsånger och ett frijazzgroove som ibland närmar sig något slags balkanbrass.
Hans aura är som en blandning av Thomas Di Leva och Mark E Smith. Långa monologer om kärlek och närvaro, men roliga och vassa på ett sätt som känns väldigt mycket norra England. Sen kan han mot slutet ofta inte riktigt hålla tillbaka och börjar skrika något i stil med “You ain’t gonna take any bullshit!”. Både punk och hippie. Att han lyckas få till detta, att det inte blir pannkaka av alltihop, är fantastiskt.
Det som gör det här till en så underbar konsert är att det är jazz i den meningen att uttrycket och musiken skapas så tydligt i stunden. Att bandet till stora delar improviserar fram både musik, text och sång. Så är känslan. DePlume är hela tiden närvarande. I dialog med publiken, sig själv och de andra musikerna. Sedan är han både rolig och rörande också. Han älskar att göra detta, vara på scenen och spela för oss.
Alabaster DePlume har tagit konstformen jazz och hittat en plats där som inte redan känns upptrampad. Förväntningarna på hur en jazzmusiker ska framträda och framstå ställs på skam och oj vad vi är glada för det.
Text & bild: Elias Hillström
