Flamenco-Norden är i chock och sorg. Flamencosångaren Jesper ”Giraldo” Åkerberg lämnade jordelivet den 6 juli i sommar och vi är många som har svårt att förstå och acceptera att han inte längre finns ibland oss.
Jesper, som var en enorm glädjespridare och festero, hade även en annan sida inom sig som innebar att han kämpade med svåra tankar och ångest. Alla vi som lyssnat på hans fantastiska sång (mig själv inkluderad) har kanske inte tidigare förstått hur djupt en del av de svarta texterna bottnade i hans egna känslor. Jag tänker bland annat på hur Jesper fann en flamencorytm för Bellmans mörka epistel Märk hur vår skugga. Samtidigt var han den som bäst av alla kunde dra igång en fest med sina medryckande och livliga rumbas.
Bland alla nordiska flamencos var Jesper Åkerberg unik och mer autentisk än de flesta. Hans starka flamencosång fångade lyssnaren och det gick inte att sitta still när ”Giraldo” gick igång.
Jesper gick sin egen väg och nöjde sig inte med att, som många andra, sträva efter att bli bra på att ”härma” spanska flamencos. Han var från början inriktad på att skapa sitt eget uttryck, vilket han gjorde genom att skriva flamencosånger på svenska. Detta är vanskligt eftersom flamencon har en mycket speciell sångstil som är intimt förknippad med språkmelodin hos den andalusiska spanskan.
”Giraldo” löste detta på ett lysande sätt och han lyckades till och med att finna en svensk motsvarighet till den humor och kvasifilosofi som ofta finns i flamencotexterna.
”Giraldo” var utan tvekan den av de nordiska flamencosångarna som hade den största dynamiken i sin sång. Att lyssna på hans sång innebär att kastas mellan lågmälda förtroenden och rasande energiska känslouttryck. Nu får vi trösta oss med att lyssna på hans inspelade sånger, på den sedan tidigare utgivna skivan Bortom orden och de spår han lämnade efter sig till en andra skiva som ännu ej är släppt.
Jesper Åkerberg tog också initiativ som gav nytt liv åt flamencoföreningen i södra Sverige, Peña El Planeta, och han var alltid den naturliga centralpunkten i de flamencojuergas som blev succé och visade hur flamencon kan ha en fantastiskt levande, social funktion.
Vila i frid, käre ”Giraldo”!
Rolf Nilsén
