Erik Björksten med Amanda Arnborg och Rebecka Tholerus
Dalheimers hus, Göteborg, 11 oktober
En ny stjärna på den göteborgska folkvispopfusionhimlen att lägga på minnet. Redan i första ackorden anslås tonen, vederbörande ska inte se det som kritik men mycket av musiken tycks bygga på Fleetwood Macs Albatross, soundmässigt. Dock har vissa visor drag av sjömansvisa, en blandning som i Björkstens fall känns helt naturlig och har skapat ett högst personligt sätt att tolka hans egna visor. Visst finns likheter i sången med kända snällpopsartister, ingen nämnd och ingen glömd, men på det stora hela är Erik Björkstens artisteri högst eget.
Instrumenten är olika gitarrer samt dragspel. Ofta är musiken drömsk och meditativ, mestadels är den lågmäld men Björksten håller mig väldigt pigg med varierat spel och intressanta låtar, och mitt i programmet är han även förbannad när han sjunger om skogsskövlingen utan att vara det minsta pekpinnemässig, bara konstaterande. Det är en konst att dikta på det viset.
Överhuvudtaget är Erik Björksten en både skicklig låtsnickrare, duktig gitarrist, dragspelare, varierad sångare och textförfattare. Helt enkelt fullfjädrad folkvispopfusionartist som inte behöver ändra någonting. Han är inte ensam på scenen, medmusikerna Amanda Arnborg på klaviatur och basisten Rebecka Tholerus gör sitt för att framhäva sångarens musik, om än på ett väldigt försynt sätt.
Erik Björksten har hittills släppt ett album i eget namn, och jag lovar att äta upp min keps om inte samtliga i publiken hoppas på fler.
Text & bilder: Bengt Edqvist
