Värttinä
Førdefestivalen/Førde traditional and world music festival, Førdehuset den 8/7
Finska vokalgruppen Värttinä lockade en stor publik till Førdehusets festsal i fredags.
I etnoinspirerade dräkter – där estetisk hänsyn tagits in i minsta detalj – framförde Mari Kaasinen Paaso, Susan Aho och Karoliina Kantelinen sånger från Karelen, samt en del egenskrivet material. På bakre delen av scen fanns tre sobert svartklädda instrumentalister: Lassi Logren på fiol, Matti Kallio på dragspel och flöjt, samt Matti Laitinen på gitarr.
Kännetecknande för Värttinäs sound är kvinnornas skarpa, diskantrika och oftast osentimentalt ornamentfattiga sång. I dessa karaktärsdrag hittar jag kopplingar till ungersk traditionell sång och dans (en rest av den finsk-ugriska koppling som finns mellan länderna?).
En association som däremot kom som en blixt från klar himmel när sångtrion började röra sig i koordinerad dans, är Värttinäs likhet med K-Pop: de flickaktiga, grälla rösterna som ofta sjunger i samstämd unison, de matchande scenkläderna, den teatraliska dansen, de sällan sinande leendena och de generöst klämmiga refrängerna i dur (ta till exempel polkafavoriten Matalii ja mustii) … Liknelsen krävde ett stycke för sig helt enkelt.
Med detta sagt är Värttinä mer än så – vi hör även mörkt temperamentsfulla sånger i moll och udda taktarter (även dessa ett arv från sydligare breddgrader?), och intressanta, långa, arrangemang både för vokalister och instrumentalister. Värttinäs stämsång fungerar fint (med undantag från en till höres oplanerad, oförberedd dissonans under första låten) och lyfter musiken mer effektivt än när de tre sjunger melodier unisont.
Logren/Kallio/Laitinen lyfter och understödjer sången fint. Fiolen kompar rytmiskt, växlandes mellan olika typer av shuffle samt melodier, och på gitarren spelas ett stadigt komp. Karoliina Kantelinen fyller då och då ut ljudbilden med kantele och flöjt.
Matti Kallio på dragspel sen – det är en ren fröjd att höra honom traktera sitt instrument. Hans bälgteknik är balanserad och kontrollorerad, hans mångsidiga komp en fast hand att hålla i för vokalisterna. Ibland låter han som fransk/kanadensisk durspelare, ibland som en tangobandoneonist. Men det är hans improvisation som verkligen förtrollar recensenten;
När konserten börjar lida mot sitt slut drar sig sångerskorna till utkanten av scen och släpper Kallio fri tillsammans med gitarr och fiol. Han leker sig långsamt fram genom molltonaliteten: tänjer på ackorden, böjer på diskantsidans toner och leker med dynamik, frasering och ton i sina improviserade figurer. Han bygger inte sitt solo tematiskt och riktningsmässigt så som till exempel en jazzimprovisatör kanske skulle gjort. Men – han bygger på sitt eget, högst folkmusikaliska, sätt: teman som upprepas, skalor som dansar upp och ner, ackord som sväller och avtar i dynamik. Den bluesskala som han plötsligen börjar leka kunde jag dock gärna varit utan.
När soundet av Logren/Kallio/Laitinen börjar likna Afro Celt Sound System (i akustisk tappning) och improvisationen når en av sina toppar brister han ut i en irländsk reel, som definitiv krona på verket över det molliga groovet.
Reelen är en gest av generöst men smakfullt publikfrieri, som visar att denne knappspelare även har koll på publikens gå-igång-knappar.
Text och bild: Sunniva Brynnel
