Ezra Collective
Vasateatern, Stockholm Jazz Festival 19 oktober 2024
Det har hänt en del sedan Ezra Collectives senaste Sverige-besök. Så sent som för några veckor sedan gav de ut albumet Dance, no one’s watching, dessförinnan blev de 2022 den första jazzakten någonsin att tilldelats det prestigefulla brittiska Mercury-priset. Och när den London-baserade kvintetten kliver upp på Vasateaterns scen gör de det på en turné som om lite drygt en månad kulminerar i en spelning på anrika Wembley Arena – även det som första brittiska jazzakt i historien.
Den som hävdar något annat än att Ezra Collective skönjer framgång vore alltså en lögnare av närapå bibliska proportioner. Att kollektivet träffades på en fritidsgård, och är alumner från utbildningsinitiativet Tomorrow’s Warriors, som bland annat hänger sig åt att ombesörja mindre bemedlande ungdomars första insteg i musikbranschen, är i sammanhanget inget annat än en enormt färggrann fjäder i hatten för mångfald och jämlikhet. Och gemenskap!
Det är med andra ord ingen slump att Vasateatern är full till bristningsgränsen i kväll; biljetterna har varit slutsålda i flera veckor. Det är trångt och det är varmt. Stämningen är hög och förväntansfull, och när bandet gör entré i den guldiga och sammetsröda atmosfären gör de det med en svårslagen och smittsam energi, maniskt pådrivna av batteristen och bandledaren Femi Koleoso.
Sedan dröjer det inte många sekunder innan bandet fullkomligen exploderar, och är så samspelt trygga i sina individuella roller att de pö om pö låter varandra skina. Vid fler än ett tillfälle tycks exempelvis resten av bandet stanna upp och bli storögt fascinerade av keyboardisten Joe Armon-Jones ekvilibrism. Andra gånger dras de redan högt hissade mungiporna upp till skratt som respons på basisten T J Koleosos fysiska groove.
Men Ezra Collectives största tillgång som liveakt är ändå hur uppriktigt de för sig i samförstånd med sin publik. De gör ingen hemlighet av att de är ett partyband; deras främsta uppgift är kort och gott att sprida glädje och att förena. Att under dryga nittio minuter få publiken att finna ograverad lycka i nuet, oaktat tyngden i det känslomässiga bagaget dagen till ära. Det är en helt igenom beundransvärd och uppiggande gärning. Och när kvällen är slut och jag tar de tre trapporna ned i parkeringsgaraget, eftersom hissen är trasig, är det som om den där omedelbara värmen och lyckan liksom dröjer kvar i fötterna.
Text: Niklas Eriksson
