The Lesson GK
Klubb Nalen, Stockholm Jazz Festival, fredag 11 oktober 2019
På fredagen startade Stockholm Jazz Festival och på Nalens lilla klubbscen spelade amerikanska The Lesson GK. Hur hade publiken hittat hit? Gruppen har ingen skivproduktion att tala om och är mest lokalt kända hemma i USA. Kanske för att folk ville se ”kollektivet som blivit en av hörnstenarna i New Yorks musikliv” som det hette i jazzfestivalens program. Nyfikenheten är en av människans starkaste drivkrafter.
Inte bara antalet åhörare förvånade utan också åldersblandningen. I publiken fanns många äldre som såg ut som inbitna jazzälskare. Jag tänker att den stolta tradition jazzfestivalen byggt upp under så många år fortfarande ger en kvalitetsstämpel på allt som presenteras under festivalens namn. Därför kommer de äldre hit med högt ställda förväntningar.
Det började inte heller helt oävet. Sångaren Jonathan Hoard och rapparen Phaseone arbetade hårt med att skapa publikkontakt, ett av gruppens påstådda varumärken. Med i bandet fanns dessutom väldigt kompetenta musiker med cv som glittrar, inte minst keyboardisten Julian Pollack och trummisen Lenny Reece.
Tråkigt bara att det goda intrycket inte höll i längden. The Lesson GK är urtypen för ett jam-band. Kompositioner med utvecklade harmoniska förlopp saknas, likaså sångmelodier med egen karaktär. Så långt allt gott och väl, kan man tycka. Det är ju jazzfestival. Men tyvärr saknades också allt det som ett jam-band måste ha i stället: ett tydligt sväng, egna musikaliska idéer och en intressant kommunikation mellan musikerna.
Det var helt enkelt lite för lätt att tröttna på The Lesson GK, vars låtar påfallande ofta håller samma sävliga tempo och i princip aldrig lämnar sitt bedövande tjatiga D-moll/A-moll. Det var länge sedan jag längtat så mycket efter ett enda C-ackord som denna kväll.
Jonathan Hoard och Phaseone i The Lesson GK. Bild: Leo Ahmed.
Det var den äldre delen av publiken som gick hem först. Men många av de yngre följde snart efter. Ju mer Jonathan Hoard och Phaseone jobbade för att bibehålla stämningen, desto svårare blev det att slå bort tanken att det handlade om kompensation för tomrummet både i musiken och på det snabbt glesnande golvet framför dem.
Den lilla skara närmast scenen som ändå dansade till The Lesson GK:s allt segare jam missunnade jag förstås ingen glädje, men jag tänkte elakt att ”de nöjer sig med för lite”. Det var rätt skönt när ”en av hörnstenarna i New Yorks musikliv” till sist slutade inför ett nästan tomt Nalen Klubb.
Anders Pihl
