Redaktionsbloggen

En 30-årig Toumani Diabaté på turné i Sverige. Faksimil ur Lira #5 1996.

En griot i Hofors – Till minne av Toumani Diabaté

12 sep 2024

Koramästaren Toumani Diabaté från Mali gick bort i juli 2024, blott 58 år gammal. Han var inte bara en sann virtuos på det 21-strängade instrumentet och ambassadör för västafrikansk kultur utan också en ständig musikalisk upptäcktsresande som in i det sista sökte nya sammanhang och nya samarbeten.

Vid sidan om hyllade soloskivor som The mandé variations samarbetade han inte bara med framstående landsmän som Bassekou Kouyaté, Ballaké Sissoko och Ali Farka Touré utan även internationella stjärnor som Taj Mahal och Béla Fleck och senast med iransk-kurdiske instrumentakiasten Kayhan Kalhor på fjolårets hyllade The sky is the same colour everywhere.

Kanske är dock hans mäktigaste projekt det han kallade Toumani Diabaté’s Symmetric Orchestra som gav ut den mästerliga Boulevard de l’indépendence 2006.

Redan 1996 publicerade Lira en större intervju med Toumani Diabaté. Det var reportern Magnus Säll som hakade på när Diabaté turnerade i Sverige med sitt dåvarande band Mandinka Jazz. 

Vi återpublicerar härmed reportaget i sin helhet med benäget tillstånd av skribenten.

Kungen av kora heter Toumani Diabaté. Han är en av Malis mest efterfrågade musiker. En självlärd traditionsbärare som förnyat och fört ut den maliska musiken i världen. Nyligen var han i Sverige med sitt Mandinka Jazz. Turnén gick mellan föga glamourösa landsortshotell och storstädernas scener. Magnus Säll följde med.

Text: Magnus Säll
Bilder: Klara Berggren

Toumani Diabaté är trött. Efter spelningen på Fasching i går kväll pratade han med så många att maten hann ta slut innan han skulle äta. Sedan åkte han tillbaks till rummet på Castle Hotel men somnade inte förrän fyra på morgonen.

De andra i bandet sitter och äter mat från McDonalds medan Toumani sitter ensam längst bak i bussen och dricker te och äter kex. Han kisar mot solen och försöker vakna. Klockan är halv tre den 25 september och Toumani Diabaté & Mandinka Jazz från Mali rullar vidare från Stockholm mot Norrköping.

Men den här resan börjar egentligen långt tidigare. Någon gång i början av 1200-talet var Mali-riket ett högstående imperium i det som i dag utgörs av Mali, Senegal, Guinea-Bissau, Gambia och Guinea. Kungen levde i Kangaba i västra Mali. Under sig hade han ett antal tjänare och undersåtar, bland annat ett slags dåtida hovsångare, professionella musiker och historiker, allt i ett. De kallades grioter. Yrket gick i arv och gör så fortfarande. De avslöjas på namnet: Sissokho, Kouyaté, Diabaté etc.

Eftersom analfabetismen är stark i Mali och omkringliggande länder har grioterna fortfarande en mycket viktig ställning. De är bland annat släktforskare med all information samlad i huvudet. Toumani har sin försörjning väl ombesörjd. Han är ”anställd” av några släkter som ser till att han kan hålla sig med fint hus och två bilar. Motprestationen är bland annat att hålla reda på deras historia. När jag frågar honom hur långt tillbaka han minns sin egen släkt svarar han utan att blinka: ”sjuttio generationer”.

– Om en härskare ska ut i krig, måste grioten skriva en sång om det. Om en berömd person dör, måste grioten skriva en sång. När någon ska gifta sig, så är det grioten som ordnar det. Vi är vårt lands kollektiva minne, säger Toumani Diabaté.

– Vårt jobb är att skapa enighet och fred och berätta historien.

Men den 31-årige Toumani är framförallt musiker. Den kanske i dag främste på koran, det 21-strängade instrument som låter som en västafrikansk harpa. En musiker i absolut världsklass vilka kategorier vi än talar om. Precis som hans medmusiker:

Bassekou Kouyaté på den fyrsträngade ngonin. Instrumentet ser litet och oansenligt ut, men i händerna på en mästare verkar möjligheterna outtömliga. Den är föregångare till banjon, och Bassekou har uppträtt på en banjofestival i USA och fått femhundra bluegrassdiggande banjospelare att kollektivt tappa hakan.

Keletigui Diabaté på balafon, en afrikansk släkting till xylofonen. Keletigui är en 63-årig veteran som spelat jazz tillsammans med Lionel Hampton och med Sonny Rollins i Las Vegas. Toumani beskriver Keletigui som sin vägvisare och ”polis” som håller reda på honom.

Med på resan finns också Camara Djibril som spelar bas på vissa låtar och i övrigt håller reda på bandet så gott det går. En inte helt lätt uppgift.

Det är Rikskonserter som tar Mandinka Jazz runt på den här turnén på hembygdsgårdar, stadshotell och jazzklubbar. Helt oglamorösa spelningar på orter som Hofors, Götene och Ljusdal inför femtio till hundra personer. Men det verkar inte bekomma dem. Tvärtom. Toumani säger att ”jag gillar såna här små ställen bättre, där man kommer nära publiken. Och de lyssnar verkligen”.

Den musik de spelar kräver att man lyssnar ordentligt. Precis som mycken annan musik från Mali är den oerhört vacker och nästan meditativ, samtidigt som ett förkrossande sväng hela tiden envetet rullar under klangmattorna.

Den här resan är för Toumani Diabaté också ett slags missionsarbete. Ett försök att rasera våra segslitna fördomar om den afrikanska musikvärlden.

– Jag vill berätta för världen att afrikansk musik inte bara består av trummor och slagverk utan av så mycket mer, säger han.

Faksimil ur Lira #5 1996. Närmast till vänster om Diabaté ser vi Bassekou Kouyaté, numera stjärna i eget namn.

Under spelningen på Fasching är de inåtvända, nästan frånvarande, samtidigt som musiken lever sitt eget liv. Låtarna (om det nu är rätt ord) drar iväg i tio, femton, ibland tjugo minuter. Det är tydligt att ”jazz” i bandnamnet inte är en slump. Musiken bygger till hälften på traditionella melodier och till hälften på improvisationer. De attackerar melodierna precis som jazzmusiker och turas om att dra iväg i långa solon.

Toumani Diabaté har feber och spelar tillbakadraget, han lämnar i stället utrymme åt sina medmusiker. Keletigui Diabaté visar vad han lärt av showmannen Lionel Hampton: han spelar med händerna och vänder balafonpinnarna bak-och-fram samtidigt som det tunga stenansiktet spricker upp i breda skratt. Bassekou Kouyaté sitter lojt tillbakalutad och rör inte en min, samtidigt som han fräser iväg taggiga solon. En sann bluesman. Han ler bara när han spelar temat till spaghettirullen Den gode, den onde, den fule (hans favoritfilm).

Toumani Diabaté påminner mig om musikaliska sökare som John Coltrane eller Jimi Hendrix. Just Hendrix är hans största favorit och han reste till Seattle i USA bara för att få se hans grav. Och när en ung beundrare efter en konsert tycker att han har Hendrix energi i sitt spel vet han knappt till sig av lycka.

Vi sitter på bussen som tar sig ner mot Norrköping. Turnélivet kan vara själsdödande och enahanda, och Mandinka Jazz har med vissa avbrott i hemstaden Bamako varit ute sedan i april. Efter Sverige-turnén blir det några lediga dagar innan det är dags igen: Belgien, Italien, Belgien igen. Listan verkar oändlig.

Den här resan gör de delvis också för att göra reklam för skivan Djelika (Hannibal/MNW ILR) som kom 1995. Toumani Diabatés debutskiva Kaira var den första soloskivan någonsin för kora. Han är också känd för sina crossover-ambitioner på Songhai 1 och 2, tillsammans med flamencogruppen Ketama och jazzbasisten Danny Thompson (Songhai är också namnet på ett medeltida västafrikanskt rike). Den Japanproducerade Shaking the world mixar honom med elektronik och stråkar.

Börjar man prata med honom om vilka han spelat med blir det nästan löjligt. Peter Gabriel, Taj Mahal, Chuck Berry, bulgaren Ivo Papasov är bara några ur högen. Han börjar plötsligt citera texten ur den kontroversiella hiphop-gruppen NWA:s låt Fuck tha police, och säger sedan att han spelat ihop med Public Enemy på en konsert i New York(!).

– Det är som med mat. Ibland vill man ha fisk, ibland kyckling, ibland bara en kopp kaffe. 

Nästa skiva skulle han vilja spela in med en modern jazz-grupp. Eller ett funkband. På ett rökigt hotellrum på Castle Hotel i Stockholm satt han och frågade mig om svensk musik. Kunde jag inte ordna så att han fick spela med svenska musiker? Vi pratade medan en trött Bassekou Kouyaté låg utsträckt på sängen och zappade mellan tv-kanalerna. Nyheter på Sky och barnprogram på ettan. Plötsligt dök en symfoniorkester upp och spelade några takter innan den försvann igen. Toumani spetsade öronen och sa att han söker efter musik att använda, att inkorporera i sin musik.

Kanske är det inbillning, men jag tyckte att jag hörde samma takter dyka upp under konserten på Fasching senare under kvällen. I turnébussen på väg mot Norrköping sitter vi och sorterar fotografier. Toumani har med sig en tjock bunt instoppad huller om buller i olika kuvert. Långsamt avtäcks delar av hans liv.

Hans vackra fru (hon är också griot och brukar sjunga ihop med honom) sitter i soffan i deras hus i Bamako. Han har tre barn, dottern som nu är tre år gammal heter Djelika. Hon sitter och ler strålande på en stolkarm i hans hus (Keletigui komponerade stycket till hennes ära som gav namnet på skivan).

Flera foton från den lilla gård där han sitter och spelar med sitt band. En sandig plan med låg provisorisk tegelstensmur. Leende musiker, en sol på väg ner. Foton på hans far och farfar. Toumanis syskon. Hans barn och hustru igen. Vid en del foton stannar han upp länge.

– Det är som att bära en bit av sig själv med sig. Jag längtar ofta hem på de här långa turnéerna. Man vänder på dygnet, äter dålig mat, det är tröttsamt. Ibland blir jag åksjuk och då sätter jag mig längst fram bredvid chauffören.

– Jag är muslim och ber fem gånger om dagen, men det är inte alltid som jag kan få en stund för mig själv. Ibland sitter jag bara och sluter ögonen och ber inombords. Det är som meditation. 

Jag har spelat in Lena Willemarks och Ale Möllers Agram på en kassett åt honom och han lutar sig tillbaka, sluter ögonen och lyssnar uppmärksamt. ”Aah, this is good for the head”.

På bussens tv går actionvideon Passagerare 57 med Wesley Snipes i huvudrollen. Toumani har redan sett den x antal gånger. Han applåderar vilt när Snipes är på väg att knäcka ”the bad guy” för gott.

När vi kommer fram till Norrköping sitter Toumani ensam kvar när de andra packar ur instrument och högtalare. På kvällen kommer Mandinka Jazz att ta den något åldersstigna publiken på jazzklubben Crescendo med storm. Inledande tveksamhet förbyts i stående ovationer och vilda utrop.

Toumani Diabaté skiner som en sol efter konserten. Han har omvänt ytterligare några vilsna själar från den amerikanska jazzen till den afrikanska.

ur Lira #5 1996

Prenumerera på Lira och få fri tillgång till hela vårt digitaliserade arkiv sedan femton år. Från bara 25 kronor i månaden. Läs mer här!


Fler recensioner

Annonser