Palle Danielsson är död. Basisten var en av svensk jazz verkliga giganter. En av genrens stora konstnärer som verkat med pianister som Jan Johansson och Bill Evans, Keith Jarrett och Michel Petrucciani. Saxofonister som Charles Lloyd, Dave Liebman, Jan Garbarek och Börje Fredriksson.
Palle Danielsson var i verklig mening en musikernas musiker. Alla som spelat med den Bromma-födde basisten vittnar om att tillsammans med Palle blev de en bättre version av sig själva. Så verkade han. Stödde. Satte i relief och drev på med sin omisskännliga på samma gång drömska och välartikulerade ton. Som få kunde han hålla ihop en hel orkester, bygga både fundament och firmament åt solister, strössla vägen för en ensam sångerska eller låta en komposition flöda vidare i ett solo-chorus.
Trots mängder av inspelningar med andra artister på kvartett, trio och duo och med gruppen Rena Rama, som Danielsson bildade tillsammans med Lennart Åberg, Bobo Stenson och Bengt Berger, så gav han bara ut en enda skiva under helt eget flagg. Contra post från 1994 blev hans debutalbum som bandledare för Palle Danielsson Quartet, med saxofonisten Joakim Milder, pianisten Rita Marcotulli och trumslagaren Anders Kjellberg samt med gitarristen Göran Klinghagen gästande.
Palle var tidig med att gigga ute. Tillsammans med storasyster, pianisten Monica Dominique uppträdde det väldigt unga, superbegåvade syskonparet i Västerort. Munspel och jazzflöjt för Palle. Som åttaåring började han spela fiol och fortsatte med instrumentet tills han som fjortonåring fick en ståbas i julklapp. Han tog lektioner en termin och sökte sedan in till Kungliga Musikhögskolan i Stockholm där han studerade mellan 1962 och 1966.
Palle Danielsson spelade professionellt under hela tiden på Ackis men det rejäla elddopet kom med Bill Evans på Gyllene Cirkeln i november 1965. Med Rune Carlsson vid stockarna tog en nittonårig Palle Danielsson plats vid Evans sida. ”Rätt omdömeslöst”, tyckte han själv senare i en intervju. Men Palle hade lyssnat mycket på Evans musik, inte minst inspelningarna med basisten Scott LaFaro och trumslagaren Paul Motian. Det gick bra. Tyckte även Bill. Så bra att ryktet spred sig. När amerikanska artister kom till Sverige önskade de sig ofta Palle som basist.
Under sjuttiotalet snurrade det igång på allvar där Palle Danielsson i högsta grad var en del av Jan Garbarek-Bobo Stenson Quartet och med Keith Jarretts europeiska kvartett med skivor som Witchi-Tai-To respektive My song och Belonging. Inspelningar som i allra högsta grad var med att slå upp ny terräng i den moderna jazzen.
Det finns hur mycket inspelningar som helst att välja från denne häpnadsväckande jordnära konstnär. En av de senare och kanske närmaste är duoplattan Togetherness från 2012 som han gjorde tillsammans med storasyster Monica. Lyssna gärna till deras tolkning av Debussys Clair de lune. Det finns ett skimmer i spelet. Fundamentet och fästet lågmält utarbetat. Eller det exakta, närvarande småpratet i solo-choruset till Everybody’s song but my own. Helt och hållet levande.
Och är det ett ord som går att förknippa med Nils Paul ”Palle” Danielssons spel så är det just levande. Palle är död. Han spel lever vidare – alla dagar.
Magnus Östnäs
Palle Danielsson avled den 18 maj, 77 år gammal.
