David Eugene Edwards
Fasching, Stockholm 1 maj
Att slippa undan den gråa vårdagens kalla regn och kliva in i en konsertlokal skulle i de flesta fall göra stämningen ljusare och gladare. Icke så när artisten heter David Eugene Edwards, sångaren och strängmusikern som inte bara ger intryck av att apokalypsen är överhängande utan också att det vore helt rimligt.
Men inte desto mindre är publiken, som sannolikt är mer svartklädd än någon Faschingpublik tidigare varit, ytterst förväntansfull. Och när konserten sedan är igång står näst intill alla blickstilla och knäpptysta (undantaget applåder) under hela timmen den pågår. Inte heller Edwards säger ett enda ord, men musiken skapar en stämning som är i det närmaste hypnotisk.
Han är ensam på scenen med en nylonsträngad gitarr, ett instrument som är en korsning mellan mandolin och banjo, och ett pedalbord med vilket han styr inspelade bakgrunder. Dessa bidrar i hög grad till den starka laddningen, ibland är det kraftfulla, murriga bordunmattor och andra gånger lite mer högfrekventa men fortfarande diffusa klanger som Edwards trampar igång med sina pedaler och som ofta ligger kvar under hela låtarna.
Vi får höra sånger från både 16 Horsepower, bandet som Edwards ledde och där hans domedagscountry först hördes, och Woven Hand, projektet som han därefter gett ut ett antal skivor med. Horse head mal på med sin dystra tretakt och blir närmast trollbindande. Hutterite mile, även den en 16 Horsepower-låt, är också riktigt stark, liksom i stort sett hela konserten.
Till skillnad från senast jag såg David Eugene Edwards, när han för fem år sedan framträdde i duo med Alexander Hacke från industrirockarna Einstürzende Neubauten, får instrumenten denna gång låta helt akustiska, och ljudnivån är betydligt lägre. Den gången beskrev jag konserten som ”omskakande”. Denna gång är också en stark upplevelse men på ett betydligt mer avskalat sätt. Edwards låter de båda instrumenten och sin röst fånga in publiken, och det är först när han abrupt reser sig efter ungefär en timme som han ens verkar upptäcka att det står en massa folk där, som närmast en dryg meter ifrån honom.
Han reser sig och säger ett par ord (inte i mikrofonen) till tack, och kliver snabbt av scenen. Trots denna uppenbara avsaknad av interagerande har han skapat en av de mest elektriska stämningar jag har upplevt under en konsert på länge. Det räcker långt.
Text & bild: Rasmus Klockljung
