Igår den 14 maj 2023 gick den svenska jazzens gentleman, saxofonisten Bernt Rosengren bort, 85 år gammal. Beskedet lämnades av hans familj till P2:s Jazzradion i eftermiddags.
Vi återpublicerar här en mycket fin intervju och artikel av vår reporter Magnus Östnäs, gjord 2014 och publicerad i Liras höstnummer det året.
Pappan ville att han skulle bli murare. Men arbetarkillen från Segeltorp gick alltid sin egen väg. Börjar man nysta i svensk jazz, så hamnar man förr eller senare hos Bernt Rosengren.
text: Magnus Östnäs
Klockan i Mariakyrkan slår ett slag. Dess klara, milda klang letar sig upp i trapphuset. Tre trappor upp utan hiss öppnar Bernt Åke Rosengren dörren. Han har precis genomgått en operation mot gråstarr och är ”väl okej”. Ryktet säger att han är en man av få ord.
På scen är han lyhörd, kristallklar och elegant pådrivande. Alltid med en air av integritet omkring sig. En yrkesman som bär ett glödande hängivet hjärta under kavajen. Yngre musiker vittnar om att när man spelar med Bernt så får man alltid en egen mapp med låtarna, i rätt ordning och skrivet för ens stämma.
För ett par generationer tenorsaxofonister är han kort och gott Bernt. En storhet att inspireras av och förhålla sig till, som instrumentalist och som arrangör. En musiker som rört sig lika fritt över hard-bop, frijazz, evergreens, Kurt Weill och Taube, alltid på väg mot något nytt. Oavsett om han vill tala om det eller inte så har han påverkat svensk jazz under sex decennier. Med hardbopens och frijazzens idiom har han byggt ett konstnärskap som efter snart sextio år fortfarande lockar nya lyssnare. Alltid med en igenkännlig ton. Stor, distinkt med en ljus frasighet. Någonstans mellan Sonny Rollins och Dexter Gordon.
Den som gläntar på locket inser att det finns många versioner av Bernt: Benny Baileys, Don Cherrys, Horace Parlans, Doug Raneys, Dexter Gordons. När Rosengren bodde i Köpenhamn i slutet av 1960-talet var det till Bernt som pianisten Kenny Drew ringde när Dexter Gordon inte dök upp. Och det hände rätt ofta.
– Det var en bra tid i Köpenhamn. Jag spelade med danska radions storband och med Radiojazzgruppen 1968-69. Det var många bra jazzmusiker där i Köpenhamn då, Sonny Rollins, Ben Webster och Dexter Gordon. På Montmartre hade de två band. Ett som spelade från nio till ett och det andra gick på vid ett och spelade till fem, man kunde alltid gå dit och sitta in, säger Bernt och lutar sig tillrätta i fåtöljen.
Ett piano, en turkisk oud, en sitar, en svensk luta och ett par dragspel omger honom i lägenheten. På bordet en Ipad med Spotify.
Under skrivbordet står Selmer-saxen inbäddad i caset. Han har inte luftat den sedan jazzfestivalen i Köpenhamn i juli då han spelade med danska saxofonisten Christina von Bülows band, och med danska trumslagaren Kresten Osgood som samlat ihop en gäng svenska jazzmusiker: Jonas Kullhammar, Goran Kajfes, Gilbert Holmström och Bernt.
Men det började med dragspel hemma i Segeltorp. Ett av de första, ett tvåradigt står lutat mot den vita, rundade kakelugnen.
– Jag gick och lärde mig spela för en kille som kallades Skrammel-Nisse, Nils Lindgren, han köpte ett gammalt dragspel till mig när jag var åtta nio år. Han var helt fantastisk. Det var en jäkla tur att jag träffade honom, säger Bernt på sin milda Eken-dialekt, med en lång vokal efter första konsonanten.
Nils Lindgren var banbrytare inom svensk musikpedagogik och musikterapi och drev bland annat en privat musikskola för arbetarbarn. Långt innan det fanns en kommunal musikskola jobbade han för barns rätt till musicerande. Bernt blev en av dem. Skrammel-Nisse var den första i raden av äldre musiker som tog sig an den unga begåvningen.
– Jag var väl en tio-elva år och hängde mycket nere vid dansbanorna i Huddinge. Det var en dragspelare som hette Lennholm som lärde mig spela. Han tog med mig på bröllopsspelningar och dansspelningar. Nu tar vi en vals i F-dur, sa han och så spelade vi.
Under skoltiden spelade han med Arne Färnlöfs dansorkester på restaurang Love is it och i folkparkerna kring Stockholm under somrarna.
– Folk fick trycka på en knapp och så stod det ”tango” på en skylt och då spelade man en tango.
Det var så det började. Utanför hemmet. Hemma fanns ingen musik. Inga skivor. Ingen radio.
– Jag hade en kristallmottagare som jag satt med, säger Bernt. Den musik man hörde var Klas Dahlgren från New York som spelade den nyaste jazzen i ett program som gick en gång i veckan. Men mamma sjöng bra. Ingen jazz eller evergreens eller sådant. Det var Alice Tegnér: Nu ska vi sjunga.
Bernts far var murare och gillade inte att sonen ägnade så mycket tid åt musiken. Några år senare, när Bernt kom hem från nattjam på Nalen tyckte han att sonen skulle börja på bygget. Pappan tog med honom, men Bernt ville inte.
– Att bli musiker i en arbetarfamilj fanns inte överhuvudtaget. Det gick liksom inte ihop. Andra kunde ju ha musik i hemmet. Men vi hade inga grammofonskivor. Det var jag som köpte dem.
Bernt tog aldrig studenten. Han berättar att han allt som oftast sov sig igenom skoldagarna. Trött efter nattens jam. Tenorsaxofonisten Nisse Sandström ger en bredare bild: Bernt var bäst i klassen tills jazzen kom in och tog hela hans intresse. Han hade hittat hem.
– Farsan gillade inte det där alls. Men, nej, vi hann aldrig prata om det. Men det blev okej sedan. Jag fick ju egna barn. Han hade nog accepterat det med tiden, även om han väldigt länge trodde att jag spelade trombon, säger Bernt med ett leende.
Redan i 14-årsåldern hade Bernt börjat gå på Nalen. Lasse Gullin, Roffe Ericsson och Gunnar ”Siljabloo” Nilson. Och det var i den vevan Bernt köpte sin första saxofon.
– Det var en ren tillfällighet. Jag och en polare gick in på Rundqvists på Västerlånggatan i Gamla Stan. Jag köpte en sax för 150 kronor och min kompis köpte en trombon. Sen bildade vi ett band med piano och trummor och började lira till dans på ungdomsgårdarna i Huddinge.
Stenkakor med Sonny Stitt och Lester Young med Basies band inhandlades på Numa i hörnet Hornsgatan-Timmermansgatan. Zoot Sims och Wardell Grey. Sen kom Charlie Parker.
– Jag hade hans första fyra lp-skivor och tragglade dem fram och tillbaka på tenorsaxen.
Sedan dess har det fortsatt. Ungdomsgårdarna i Huddinge byttes ut mot ställen runt om i Stockholm, Nalens jamsessions på tisdagar och fredagar. ”Man fick tjugo kronor när man var med och jammade”. Och det dök upp fler äldre musiker som fick upp ögonen för den unge murarsonen. Den legendariske tenorsaxofonisten och kapellmästaren Carl-Henrik Norin tog med Bernt i sin dansorkester.
1957 satte pianisten Claes-Göran Fagerstedt ihop ett band med bland andra basisten Torbjörn Hultcrantz, sångerskan Nannie Porres och Bernt. En folkparksturné under namnet Jazz Club 57 följde, och 1958 kom Bernt Rosengren med i ett internationellt ungdomsband som spelade på Newport-festivalen på Long Island i New York. Bernt var 20 år och resan blev livsavgörande. Redan då var han inne på den nya svarta musiken, Sonny Rollins, John Coltrane.
– Jag hörde allting. Absolut, ojojoj, säger han och suckar. Jag stod en meter från Coltrane. Vi var ju i New York innan festivalen när vi skulle repa med den där orkestern. Så jag var ju där på alla ställen. Miles Davis spelade med sin kvintett, jag kom inte ihåg vad stället hette, men både Coltrane och Cannonball Adderley var med. Bill Evans och Jimmy Cobb, som var med på Kind of blue, spelade under melodin, men när Coltrane skulle spela sina solon klev Red Garland och Philly Jones på scen och bytte av Evans och Cobb. Och sedan när Coltrane var klar, han spelade en blues på en halvtimme eller något sådant, då bytte de tillbaka. Varför? Vet inte, men Coltrane hade väl sagt att han ville spela med Red Garland och Philly Jones, säger Bernt.
1961 blev Bernt Rosengren inbjuden till jazzfestivalen i Warszawa. Den polske pianisten Krzysztof Komeda gjorde musiken till Roman Polanskis första film och Bernt var med.
– Vi hade ett par ackord som vi improviserade fritt över och så tog de det bästa, säger Bernt om sin filmdebut.
I december blir det åter filmmusik för Rosengren. 53 år efter Kniven i vattnet övertalade Jonas Kullhammar, som skrivit jazzmusiken till filmatiseringen av Gentlemen, Bernt att vara med. Och vad är mer passande än att jazzens gentleman får ge liv åt jazzen i Gentlemen? Två av låtarna är skrivna för en scen som utspelar sig på Montmartre i Köpenhamn, omkring den tid Bernt var där.
Jonas Kullhammar berättar:
”Jag fick med honom på en tredje låt också. En ballad. Han hade inte fått noter på den så jag spelade fram den för honom. Vi tog den i en tagning. Det är så jag bölar när jag hör honom.”
Bernt Rosengren är dock ingen nostalgiker. Han konstaterar att Polanski-filmen var rätt länge sedan. 1965 fick han Orkesterjournalens Gyllene skiva för Stockholm dues. Med på skivan var stommen ur Jazz Club 57, Claes-Göran Fagerstedt, Torbjörn Hultcrantz och Nannie Porres, bland andra. I intervjuer har Bernt beskrivit 1960-talet som en rätt svår tid. Kvintettmedlemmarna försörjde sig delvis på annat sätt. Bernt jobbade som bårbärare och bar lik på Sabbatsberg, vickade på kommunala musikskolan och fick ibland hjälp av socialen.
1968 fick han erbjudande från danska radions storband. Bernt flyttade till Köpenhamn med fru och två barn. Bodde på hotell och betalade per vecka. Bernt trivdes bra och ville stanna. Frun ville hem när barnen skulle börja i skolan.
Hur var det i Sverige under den här tiden? Gick det att försörja sig?
– På sextiotalet fanns det ingenting. Det tog slut efter femtiotalet. Tidigare kunde man spela med dansorkestrarna, men sedan kom de italienska dansorkestrarna som inte tog någon paus! De tog ingen paus alls! Vete fan hur de gjorde. Sedan kom dansbanden och då var det kört för jazzorkestrarna. Jag var glad för att åka till Köpenhamn. Men sedan kom det igång under 1970-talet igen, säger Bernt och tystnar.
Liksom i dag var det många av dåtidens framstående jazzmusiker som hade ett dagjobb för att försörja sig. Bernt fick statlig konstnärslön i mitten av 1970-talet. Stipendier och kulturanslag har han växlat in och lagt på att finansiera storband. Ett från Bertil Levins fond räckte till flera års spelningar med storbandet.
Efter Köpenhamnstiden kom han hem och spelade bland annat med Don Cherry och Maffy Falay som var med på kultplattan Notes from the underground som kom 1974. Sedan gick Bernt vidare med att starta eget storband. På första storbandsskivan First moves, plockar han fram ett modernt storbandssound. Tenorsaxofonisten Stefan Isaksson berättar om hur Bernt kunde komponera för musikerna i stället för tvärtom:
– När vi spelade in en platta med Billy Strayhorn-låtar var det ingen i saxsektionen som ville spela alt. Så han skrev om stämmorna för fyra tenorer i stället, säger Stefan Isaksson.
Under slutet av 1970-talet och i början av 1980 gjorde Bernt ett antal skivor tillsammans med pianisten Horace Parlan och gitarristen Doug Raney. Samarbetet var ett slags återfall i hard-bop med skivor som Cuttin’ loose med basisten Niels-Henning Örstedt-Pedersen, ”den blev bra”, säger Bernt. Raney och Parlan var också med på storbandets platta som spelades in på Bal-Palais i Stockholm 1980, ett ställe som Bernt hyrde under några år för sitt storband.
– Det var väldigt kul att spela med Horace och Doug. Horace är min favoritpianist. Det finns ingen som honom. När jag ska ta ner någon låt så brukar jag först gå till Horace och kolla hur han spelar.
Vad är det han gör?
– Han förenklar. Han spelar två toner i höger hand och så gör han löpningarna med vänster hand. När han var med så lät allting bra. Han spelade så rytmiskt att han fick alla att låta bra, även trummor och bas. Han är ett rytmiskt och harmoniskt geni som får det att svänga. Han fick polio som barn, men jäklar, piano kan han spela. Jag håller honom som favorit, före Bill Evans även om han inte är lika ekvilibristisk som Evans. Med tiden kommer de att upptäcka att han är större än vad de trodde.
Spelar han fortfarande?
– Nej, inte ute längre. Han har blivit blind. Men han var på festivalen i Köpenhamn i somras och lyssnade. Och Doug är på sjukhus. Det är inget vidare med honom. Det rasade ihop totalt för honom. Han blev av med lägenheten och hamnade på gatan.
Det var några under alla åren som det gick illa för. Bernt, som hela tiden har kämpat för bättre villkor för musikerna, har klarat sig. Han tar de tre trapporna utan problem. Röker ett par cigaretter om dagen. ”Men inte inomhus. Jag går ner på gården.”
Har du något projekt som du vill göra?
– Nu håller jag på att skriva ned Monks låtar. Jag tar dem som Horace spelar. Det är mycket lättare, Horace och Hank Jones har förenklat alltihop och så skriver jag ned det som de har spelat. Det gäller att hitta ett ställe och få ihop ett band. Det är mycket med det där. Man ska fixa ställe att spela på, band och pengar för att kanske bara spela en gång. Men vi har ett ställe på gång, jag och några killar, säger mäster Bernt efter några sekunders tystnad.
Nya planer. Framåt. Men med blicken kvar i evergreens och standardlåtarna. Han sätter igång pc:n och visar notationerna. Spelar upp arrangemangen i musikprogrammet. Real book by Bernt. ”Jaha, det här sysslar jag med om dagarna”, säger han lakoniskt och plockar fram Ipaden igen. Spotify med Mildred Bailey. When day is done.
“When shadows fall, and day is done. I dream of you. When day is done. I think of all the joys we knew.”
“Hon sjunger fint”, säger Bernt. Med hjälp av Spotify letar han sig tillbaka i jazzens barndom. Sina egna skivor har han oftast inte så mycket att säga om. Nostalgin har som sagt ingen hemvist hos Rosengren.
– Nej, när jag har gjort en skiva så går jag vidare. Bryr mig inte om den. Då är den gjord och om jag lyssnar på den sitter jag bara och letar efter fel.
Säger denne legendariske tenorist, som varit med och format svensk jazz från hard-bopen över frijazzen till storbandsorkestrering och tillbaka igen. Nalen, Newport, Nefertiti, Gyllene Cirkeln, Montmartre, Fasching.
Var spelar du nu?
– Vi brukar spela på Bistro Solsidan, en pizzeria ute i Saltsjöbaden. Det är rätt så bra. Stefan Gustafsson bor där ute och då har man som ett repetitionstillfälle. Jag tvingar honom att spela en massa konstiga låtar, säger Bernt och nickar åt arren på pc:n.
Bernt Rosengren. Tenorsaxofonist, arrangör, kompositör, arbetargrabb, gentleman. Tillbaka i ungdomens jamsessions. Adressen har ingen betydelse. Rummet allt. ¶
