Salif Keita
Konserthuset, Stockholm, 2 september
Redan efter första låten är det uppenbart att Salif Keita inte är nöjd. Åhörarna i den tjusiga konserthussalen sitter ju ner! Men det räcker med några gester och uppmaningar från den malinesiska storstjärnan, och vips är hela publiken på fötter. Under större återstoden av konserten är det dans som gäller.
Och folk är knappast nödbedda, för med ett band på åtta instrumentalister och två körsångerskor och med många riktigt långa låtar bjuds det på en hel del dansvänligt groovande. Trumset, kalebass och djembe/congas smattrar fram rytmer, strängslingor slingrar sig om varandra och en massiv bas trycker på rejält. Gitarristen Guimba Kouyaté kliver fram och spelar långa solon i den ena låten efter den andra, ibland mjukt och andra gånger distat och rockigt.
Och så plötsligt, efter fyra låtar med fullt tryck, går nästan alla av scenen. Kvar blir koraspelaren Madou Diabaté, som får briljera i ett långt och stillsamt solostycke där instrumentets typiska flödande karaktär verkligen kommer till sin rätt. Mycket vackert.
Men det är som att den andningspausen gör att bandet sedan vill ösa på än hårdare när de väl kommer in igen. Låten närmast därpå fylls först av ytterligare ett korasolo, och sedan ett bassolo där Mohamed Kouyaté först slänger in snabbt melodiskt spel för att sedan genast ställa om till blytung funkig slap. Som om det inte vore nog dundras det även fram ett solo på kalebass.
Den på scenen som håller sig mest stilla är faktiskt Salif Keita själv. Förutom några utflykter då han uppmanar publiken att dansa står han rätt upp och ner vid mikrofonen, och en (1) gång ser jag honom ta några små danssteg. Men å andra sidan räcker det gott och väl ändå, med den lysande röst han har. Han behöver inte showa loss, och 74 år gammal har han ju all rätt att stå stilla. Dessutom överlåter han leadsången i varsin låt åt de båda körsångerskorna, vilket de sköter alldeles utmärkt, och kliver själv åt sidan och sjunger några fraser då och då.
Vid ett par tillfällen under konserten kommer någon ur publiken upp på scenen och dansar någon minut, och när Dauda Koné hänger på sig sin djembe och kliver längst fram på scenen är det signalen många tycks ha väntat på. Fler och fler strömmar upp för att dansa och Koné eggar på dem med sina hetsiga rytmer. Danspartyt är ett perfekt upplägg för konsertens avslutning när låten väl rundas av.
Ändå är det ingenting jämfört med extranumret. Det dröjer inte länge innan kanske trettio personer ur publiken är uppe på scenen och dansar järnet, bandet öser på med sitt groove, och egentligen verkar ingen bry sig om att kvällens huvudperson inte syns till. För Salif Keita kommer in först när låten avtar, får en blombukett och kliver av igen. En lite märklig avslutning på en stark konsert, men uppenbarligen funkar det utmärkt ändå. Det är ett bra betyg till bandet, och till publiken.
text: Rasmus Klockljung
bilder: Hélène Lundgren
